(din vän pessimisten)

mår väl som jag förtjänar. eller vad man nu säger. jag kom dit och hade noll lust att dricka. blev ändå att jag och hanna tog i hand på att ska vi göra det så ska vi göra det ordentligt, och så sänkte vi varsin flarre och så blev det fickpluntan på det och jaha, in i dimman. var inget alls med karin och lovisa. ville inte. alls. var istället med fina fina johanna och fina fina kristoffer och fina hanna och fina felix. och så cecilia såklart, mitt hjärta. framåt kvällen tappade jag rösten, och varje gång jag nös ramlade kransen ner från huvudet och satte sig som ett halsband istället. måste ha varit en fruktansvärd syn. jaja. var inte dyngrak, bara sjuk och trött. åkte hem redan vid halv två. ringde martin på vägen och kände hur mycket jag längtade efter honom. kunde inte sova när jag kom hem. låg på golvet i bara trosor i en evighet och stirrade i lampan. dekadent kanske. och så drack jag vatten. och så snöt jag mig trehundra gånger. somnade och vaknade om vartannat. idag mår jag halvbra.