(din vän pessimisten)

men alltså. fan vad allt inte funkar. jag åker på fredag. jag vill inte. det bara skriker i hela mig att det är fel beslut. jag borde inte åka. jag vill inte åka. jag har gråtit så många tårar över det det senaste. det är så konstigt. jag vet att jag hade hemlängtan på något skolläger när jag var liten. riktigt liten. typ sju år. sen dess har jag aldrig känt det. jag har alltid kastat mig iväg på alla äventyr jag kunnat. varje chans att lämna hemmet, vardagen, livet, tog jag. varje chans. och jag har alltid älskat det. 

men den här gången svider det. jag har ångest inför hur det ska bli att åka dit. jag har ångest över hur det kommer vara att vara där i f y r a veckor. och jag oroar mig över om jag kommer må dåligt. jag oroar mig över att inte ha roligt. jag oroar mig över att inte hitta någon jag funkar med. jag oroar mig över att inte kunna sova på nätterna. jag oroar mig över att jag inte ska lära mig något nytt. jag oroar mig för att ha.. hemlängtan. och det kommer garanterat inte göra det bättre när jag är där, för jag känner mig själv och jag vet att jag kommer sönderanalysera allt och då kommer ALLA dom sakerna hända. jag är livrädd. livrädd livrädd livrädd livrädd.