(din vän pessimisten)

jag har varit hos martin sen i måndags. kom hem förut. vi har väl inte gjort någonting riktigt. på måndagen handlade vi och åt en massa och tittade så mycket på film. på tisdagen åkte han iväg för att skriva på jobbkontrakt. madde kom dit och vi låg i soffan och njöt av att martin hade mtv. och så poppade vi popcorn och drack cola och var sådär som vi brukar vara. sen kom martin hem. vi åt middag bara vi tre och det var så fint att se mina bästa tillsammans. madde gick hem på kvällen och jag och martin kände oss som ett medelålders par som satte på en dokumentär och höll på att somna i soffan halv elva. vi gick och la oss i sängen. låg och pratade sådär som vi kan göra. i timmar. somnade inte. och sen började vi bråka. jag minns inte längre hur det gick till. och vad som hände när. jag vet att vi sov i omgångar. en halvimme var kanske. jag drömde tusen mardrömmar. var ute på balkongen och rökte. först tillsammans, sen jag, sen han, sen tillsammans igen. och någonstans runt halv sex på morgonen kom smällen. jag gjorde slut. sådär äckligt borderlinepatetiskt. i panik kände jag att det inte gick mer. han var för nära. jag skulle aldrig överleva att bli lämnad av honom. så jag lämnade. och jag älskar honom tills jag spricker, vilket gjorde min plötliga lust att ta livet av mig så svår att hantera. jag kunde inte lägga det på honom. så jag gjorde slut. och han grät och jag grät och så lyckan över att spårvagnarna hade börjat gå. och så packade jag väskan klädde på mig och gick ut i hallen. och han hade panik. han grät så himla mycket. jag försökte förklara så gott jag kunde. jag vet inte hur länge vi höll på. tillslut gick jag med på att stanna. för natten. och sen grät vi och jag ångrade mig tiotusen gånger. och jag sa det till honom. och nu var det han som fick trösta mig. 

 

jag ville verkligen att han skulle förstå. så jag grät ur mig förklaringar på alla sätt jag kunde. jag sa som det var. jag kommer föralltid att vara sånhär. och jag kommer föralltid ha en liten röst som ber mig att lämna innan jag blir lämnad. jag kommer föralltid att vara livrädd och ta fel beslut och ångra mig och sen ta samma beslut igen. och sen grät jag så att lungorna höll på att följa med. jag b a d honom att göra slut med mig. jag b a d honom att hitta någon annan, som var bra för honom. jag b a d honom att vara med någon som inte gjorde honom ledsen. jag b a d honom att vara med vem som helst, utom mig. och sen tog orden slut. och tårarna rann inte lika ofta. han bar mig till sängen, snöt mig och bäddade ner mig. han låg bredvid mig och höll mig i handen tills jag somnade. jag viskade jag älskar dig tills jag försvann. jag tror att klockan var åtta då.

 

och befrielsen i att vi pratade om det när vi vaknade. det var inte som det brukar. vi ignorerade det inte. vi tog skiten och pratade om det. vi tog en cigg på balkongen och höll varandra i handen. sen beställde vi pizza och fick den levererad hem. tittade på film hela dagen. eller a. det som var kvar av dagen. och så somnade vi. var lugna igen. 

 

på torsdagen kom erik och therese och vi åt middag och spelade spel och gick hem vid tio. vi kände oss så himla medelålders. 

på kvällen började jag gråta. i panik av att lämna honom i en månad. jag bara grät och grät och grät. och han var så bra. han var så lugn. och jag vädrade all panne jag hade över att åka iväg. det var så skönt. och så delade vi en cigg på balkongen. och sen var vi uppe halva natten och tittade på breaking bad. igår var vi på middag hos hans storebror och fru med hans andra bröder och flickvänner och kompisar osv. vi tog brädorna och åkte hem ganska tidigt. tittade på shrek och drack gin och tonic och skrattade. idag har vi kramats i sängen hela dagen. jag är så glad att jag får lov att ha honom. min bästa vän.