(din vän pessimisten)

jag ringde rebecka. hon fyller år idag. eller alltså. den sjunde.
det var så fint att höra hennes röst.

jag kommer ihåg hennes födelsedag för två år sen. när vi var vi fortfarande. jag var iväg med släkten och åkte skidor. när jag ringde för att säga grattis berättade hon att varken hennes mamma eller lillebror hade sagt grattis. och hennes pappa var bortrest. jag minns hur det skar i hjärtat av sorg och längtan. längtan efter att få vara den som sa grattis först och sist på dagen. längtan efter att få somna bredvid henne. längtan efter att få laga finaste födelsedagsmiddagen, vad hon än önskade sig. längtan efter den allra närmsta.

och jag fick den känslan igen nu. känslan av att jag skulle göra vad som helst för att se den människan lycklig. vi pratade inte längre än någon minut. kanske två. men det var lagom. kan inte ta det för snabbt. inte än. kanske aldrig. hon lät uppriktigt glad för att jag ringde. tio minuter in på födelsedagen. uppriktigt glad, och kanske lite vemodig. och så kände jag också. precis så. uppriktig glädje. och så vemodet. och jag gråter lite nu när jag skriver detta. inte mer än några få tårar, men fortfarande. och jag ler samtidigt. för jag är så otroligt glad att jag fick ha den finaste människan i världen ett tag. att jag fick låna henne, och kalla henne min.