(din vän pessimisten)

det känns som att jag inte kan skriva om nuet förrän jag har fått ut allt annat viktigt, allt som hänt tidigare. dessutom är jag med martin konstant och kan därför inte skriva. och jag känner i mig att detta börjar bli ohälsosamt. inte bara för mig, utan även för honom. inatt är första natten sen jag kom hem från berlin som jag ska sova själv. och innan berlin var det samma sak. varje natt i flera veckor med bara några få undantag. det känns som att jag har så svårt att gå vidare med reten av livet på grund av det. och det är så sorgligt för jag känner mig så trygg med martin. men honom. Honom.

inatt sov vi hos honom. på morgonen gick han upp på en arbetsintervju och jag sov kvar. sen kom han hem och gosade ner sig i sängen igen. idag har vi verkligen inte gjort någonting. haft sex, kramats, ätit, rökt på balkongen, haft mer sex, skrattat, pratat, kramats mer, pussats, pratat om viktigare saker, legat i sängen. han hade köpt med sig vindruvor till mig när han kom hem efter intervjun och så åt vi tusen kilo fetaost för det är det vi gör. 

 

men jag blir så rädd. för det kan inte bli vardag. det får inte bli vardag. jag får inte lägga all den lilla energi jag har på martin. jag måste göra annat, viktiga saker. och så vill jag inte att han ska fastna i detta. han hade lika gärna kunnat åka till skolan efter intervjun, men sjukanmälde sig och kom tillbaka till mig. det är inte första gången. och jag h.a.t.a.r mig själv för att det är mitt fel. mitt fel att han struntar i skolan, mitt fel att han hamnar efter, mitt fel att han blir stressad. och så sitter jag där med knivar i magen. ska jag vara med honom jämt och bli ä.n.n.u mer beroende och förlita mig på honom och b.l.i honom? ska jag låta honom skolka från skolan för att vara med mig? så kan jag njuta av det, av sällskapet, av att slippa vara ensam och av att tillåtas skjuta upp slagsmålen med mina monster till senare. så kan han njuta för stunden, en sovmorgon, en kram, en film, andas lugnt. eller ska jag säga till honom att det inte går? att han måste till skolan? för det kommer jag att tjäna på, att glida från honom lite. att inte vara så otroligt nära hela tiden och att återigen bygga upp en rusting som i och för sig stänger alla ute, men iallafall hjälper mig att gå upprätt utan att någon håller mig i handen. och han kan fokusera på skolan, på att lyckas, på att ha rutiner, på sin framtid.

jag måste återigen välja nuet eller framtiden och det finns inget värre, för jag är alltid för svag för att välja framtiden. jag bestämmer mig alltid för att ~ta det som det kommer~ och sen står jag där när framtiden väl kommer och gråter sönder huden. 

 

det är för mycket just nu. alldeles för mycket, trots att det enda jag gör är att sova äta kramas skratta kolla film hålla handen säga jag älskar dig ha sex bli kliad på ryggen och vakna leendes. trots det. trots det är det för mycket. det känns som om jag ska spricka sönder av alla tankar som kastas runt i kroppen tills jag inte längre vet vad jag heter.

 

jag har ångest mycket oftare än tidigare. alltså. förutom det konstanta skavet i bröstet får jag, inte attacker, men mer koncentrerad ångest. sån som paralyserar mig som gör att jag försvinner in i mig själv och inte kan prata med någon. precis sån. vart är jag på väg?