(din vän pessimisten)

jag måste skriva lite om fnrollspelet. när jag och karin var och kollade på lerums. martin och anton och aron var rådgivare och skrev lappar till dom olika delegationerna. jag och karin satt mest och fnissade åt folks hattar. 

på tåget dit hann karin bli jättenervös över att träffa aron för första gången. och det smittade av sig. jag hade absolut inget att vara nervös över. jag har träffat martin flera hundra gånger och spenderat över en månad tillsammans med anton. aron är världens snällaste. jag hade verkligen inget att hetsa över. utom en sak.

hanna. martins ex. hon var med i rollspelet och jag kände väl hela tiden att det kunde bli så otroligt fel. först åt vi. jag och karin och martin och aron. det var mysigt. det var så avslappnad stämning mellan aron och karin och jag var så glad för att det funkade. för karins skull. för arons skull.

 

sen gick vi till skolan och satte oss på åskådarplatserna. när dom hade paus pekade martin på hanna. jaha. vad ska jag göra med den informationen.  hanna är förövrigt jätteliten. supersmal och oj vad jag kände mig enorm. och så har hon superlångt blont fjortishår och en massa smink. det var allt jag hann se. martin och jag skrattade lite åt hennes fula skor och det märktes så tydligt att hon stod med ryggen mot för att hon inte ville hälsa. jag funderade på om jag skulle vara the bigger person och gå fram och säga hej, men jag var inte tillräckligt modig. eller stark. plus att det fanns en chans att jag skulle råkat spy på henne, och det hade ju varit taskigt. och oskönt.. 

 

han pussade på mig. mitt bland alla på skolan. bland alla sina kompisar och ex och gamla lös. visst gjode det mig glad, men inte tillräckligt. jag hade fortfarande den där nervösa känslan i magen.

också detta jag kunde peka på vilken tjej där inne som helst, och han hade löst antingen henne eller hennes bästa kompis. på rikitgt alltså. okej jag vet att lerum, och framförallt gråbo, är minimalt, men fortfarande. det kändes halvkul. efter ett tag följde jag karin till bussen. jag fick sen veta att jag hade missat hannas tal. vet inte om det var bra eller dåligt. jag hade så gärna hört henne prata. sett henne på riktigt. men samtidigt vet jag inte om jag hade klarat det. inte när martin satt så nära och skickade lappar till henne hela tiden. lappar om fn men som likfan sved i hjärtat. det blev inte bättre av att han berättade att hon ringt honom för några dagar sen pga en rolig sak som hänt. och att han tyckte att det var konstigt att hon inte hälsade, eftersom att dom "alltid gör det". jag VET att jag inte kan förbjuda honom från att prata med henne, det VILL jag inte ens. det är bara det att det gör så ont att dom fortfarande är nära och att hon fortfarande finns i hans liv på det sättet. visst önskar jag att min första största kärlek också gjorde det, men det är en helt annan sak. sean och jag är en HELT annan sak. dessutom låg inte vi för några månader sen. 

 

jag var helt sjukt omogen och flirtade ganska mycket med en i rollspelet. men just då kände jag att det var det jag behövde. och om det gjorde det minsta lilla pytteont i martin kunde han gott ha det, för inget gjorde ondare än det jag kände just då. då jävla töntigt och dumt, men jaja. killen gick i och för sig i ettan (barely legal hehe och två år yngre) men han var precis en sån kille jag i vanliga fall faller för. i utseendet menar jag. superlång och smal, tanig liksom, en stor lugg, mössa och slapp skjorta. martin såg det. och jag såg att det gjorde ont i honom. han sa det senare också. att det inte hade känts så kul. och att det var rätt taskigt att göra det när han satt bredvid. men jag "kunde ju inte hjälpa att vi fick ögonkontakt hela tiden". jaja.

 

den gick anton och aron också. jag och martin var kvar ett tag. sen gick vi för att hämta grejerna i hans skåp som låg i en annan byggnad. klockan var nog runt sex och ingen var där. han frågade om jag ville att han skulle visa mig runt. någonstans på övervåningen lufter han upp mig och sätter mig på en bänk mitt i en korridor och går ner på mig. på riktigt. detta hände. det är så sjukt. men det var ju härligt och det var härligt att vara impulsiv och busig. sen knullade vi pyttelite på en toalett och sen åkte vi hem till honom. lagade fetaste middagen och kollade på film och kramades. 

 

på natten bråkade vi. som vanligt. och som vanligt började det med att han var arg på mig och slutade med att det var han som sa förlåt. det låter konstigt jag vet, men det är så det brukar vara. på riktigt så gör jag nästan aldrig något fel, det är bara vi som är olika. vi som tycker olika. han blir arg eller ledsen för att jag har gjort något eller sagt något som har med sex att göra. sex med någon annan. och så fick jag förklara hela oscargrejen och hur jag måste börja ha sex med andra igen och sen grät jag och han hämtade papper och torkade alla tårar. och han sa att han fortfarande inte förstod. att han hör vad jag säger, men inte förstår vad jag menar. och sen blev jag panikig och började be om ursäkt för att jag finns i hans liv. jag grät och han kramade. sen sa vi förlåt. sen sov vi. aj.