(din vän pessimisten)

igår var helvetet. 

i förrgår kom ju martin hit och sov. han var ledsen över sin familj. vi kramades och han var väl rätt nere. sen såg vi perks of being a wallflower också, vilket aldrig gör saken bättre. han skulle till skolan tidigt. han hade sagt till mig att jag skulle tvinga iväg honom om han inte ville. han ville inte och jag försökte tvinga lite. men det gick verkligen inte. han sa att han skulle gå på en senare lektion iallafall och vi somnade om. han kom upp och jag gjorde frukost till honom. när han väl kom iväg var det något fel på spårvagnarna så det var ingen idé att vänta på nästa. han kom tillbaka hit till mig istället. jag behövde (behöver) verkligen plugga så han försökte hjälpa mig lite. min hjärna var en stor gröt mest och efter någon halvtimme tog vi en paus. bara det att vi aldrig började igen..

av någon anledning började i bråka. eller. alltså.. jag vet att jag skriver att vi bråkar, men det gör vi inte egentligen. vi tycker olika och är ledsna mest. vi skriker aldrig. det är inte det. finns bara inget annat ord. så ja, vi började bråka. som vanligt nu för tiden.

 

på söndag är det precis två år sen jag blev våldtagen. det lämnar liksom inte tankarna. är extra sårbar just nu. eftersom att jag redan innan var inne i en svacka och är löjligt instabil blir det katastrof med tvåårsdag på det. 

 

och jag var ärligare än jag någonsin varit. han frågade vad jag tänkte på, (fem kronor och två kramar för dina tankar) och jag svarade det jag tänkte. på riktigt. hanna. jag vet att jag är patetisk. men jag känner mig så dålig bara. och det känns som att jag alltid kommer att vara sämre än alla, och däribland även hanna, speciellt eftersom att hon fortfarande är nära. och jag sa det till honom. hon är gladare, smalare, har hanterat sina övergrepp och är frisk. det är nog det som svider mest. hon är frisk och jag är sjuk. om man är frisk spelar det ingen roll om man inte är så allmänbildad eller lite barnslig. det kommer alltid att väga över. 

sen stängde jag ner. stängde av och fastnade i mig själv. martin försökte, men då var det redan för sent. jag kommer inte ihåg vad han sa till mig under tiden förutm några saker. jag vet att han sa att hon inte är frisk. att hon inte alls är det. och att det var jättejobbigt för henne att ha sex också. och han sa att jag inte var dålig. och han sa att det var mig han ville vara med. 

 

jag var borta i säkert tre timmar. stirrade. väggen. han försökte. det vet jag, men det gick inte. och jag vet att han blev rädd. för att det inte gick över. nu i efterhand vet jag att han gick iväg och ringde stina. frågade vad han skulle göra. och stina sa det enda hon visste. det jag har sagt till henne funkar ibland. gör något annat. sätt på en film, plugga. lägg inte så mycket fokus på det. men han tog det för bokstavligt och satte på en film och ignorerade mig istället. det måste finnas något mellanläge. 

sen blev det jätteilla och jag började hyperventilera (det har jag inte gjort på flera år. inte på den här nivån) och han fattade inte grejen. jag grät och höll på att svimma pga fick ingen luft fast jag andades för mycket, för snabbt. och han satt bara där. gjorde ingenting. kanske var det läga att ingripa men han hade ingen aning (och jag FÖRSTÅR att det inte är lätt, men i stunden gjorde allt så ont) så jag skrek väl att han skulle gå. så han gick. direkt. 

 

jag trodde att jag skulle dö och gjorde det enda jag visste skulle hjälpa. jag tog fram dom Vassa. och jag gjorde det jag gör bäst. förstör mig själv. förstör FÖR mig själv. jag lugnade mig. jag kunde andas igen. men gråten försvann inte. hela tiden grät jag orden kom tillbaka. det var längesen jag var så rädd. rädd för mig själv. rädd för att inte bli räddad. rädd för att han gått och inte skulle komma tillbaka. 

 

men han gjorde det. han hade inte gått. han hade gått ut från mitt rum och ringt stina igen. gråtit. frågat henne vad han skulle göra. han hade tyckt det var så svårt att veta vad han skulle göra, men hon sa att om jag hade bett honom gå så skulle han gå. han skrev en lapp, typ "hör av dig när du mår bättre älskar dig" som han tänkte lägga utanför dörren. men av någon anledning bestämde han sig för att gå in och lägga den på sängen istället. så han kom in och såg allt blod och blev jätterädd. han plåstrade om mig och kramade mig och jag kunde inte sluta gråta. han såg så rädd ut. och jag skämdes. jag skämdes något så otroligt. sen la han mig i sängen och jag grät väl konstant i ganska många timmar. jag lugnade ner mig. vi lagade mat. jag höll på att spy flera gånger men han sa att jag var tvungen att äta. plötsligt var allt som vanligt igen. när vi ätit upp la vi oss i sängen. då började jag gråta igen. det tog inet slut. och när han sa att han var så otroligt ledsen att han behövde gå fick jag panik och blev jätterädd att han skulle lämna mig, patetiskt jag vet, så han stannade. det var en så sjuk rädsla. jag hade en känsla av att det skulle gå åt helvete stunden han gick härifrån. på något sätt kändes det som att det var sista avskedet. sen grät jag väl från och till hela kvällen. vi är okej och så, men det känns fortfarande så himla konstigt alltihop. och han sa att han kände sig lite lätt traumatiserad över det som hände. och jag fattar det. jag är så otrolit ledsen över att han fick se det där. att han fick vira bandage och torka blod. men inte bara det. utan hela dagen. HELA dagen var jag ett monster. grejen med det är så sjukt. han har väl sett mig SÅ borta och ledsen med då mycket ångest två gånger förutom igår. och den här har varit värst. och annars har han väl sett mig ledsen, men inte så ledsen kanske tjugo gånger. han är inte van. och det har dels varit ett medvetet val, jag vill inte att han ska ha den bilden av mig. och jag vill också kunna ha kompisar som jag ENDAST är frisk med. men också har det varit det att jag inte har mått dåligt med honom.  jag fattar om han är rädd. och jag skäms verkligen något fruktansvärt. jag har så dåligt samvete. och så är jag arg på mig själv.

 

jag är så rädd att det ska bli som med sean. att han säger att det är bra och att ingenting är förändrat och att det inte spelar någon roll att jag är sjuk ibland, och sen komma på att han inte orkar och dumpa mig. jag skulle inte ora

 

är väl rätt förstörd idag med.