(din vän pessimisten)

herregud vad ont det gör. inuti alltiså. policydokumentet skulle varit inne igår och vi kommer inte framåt. av sex punkter är inte ens en klar. vi bara påbörjar utan att avsluta. (precis som med allt annat för mig) det skulle göra så ont om jag missar detta. om jag skulle misslyckas. det här är nästan halva mitt betyg i tre kurser. inte policydokumentet, men fn-momentet. jag KAN inte misslyckas med detta, för det är i princip omöjligt att ta igen.

jag vet inte hur jag ska göra. det kommer ingen räddare i nöden-energi. istället gör allt bara ondare och ondare. jag har ingen som helst koncentrationsförmåga, ingen som helst diciplin, och när jag väl sätter mig för att skriva, kommer det inga ord ur mina fingertoppar.

jag kan inte läsa. jag som brukade älska att läsa. jag som läste flera böcker i veckan i perioder. det har bara tagoit stop. jag läser samma mening om och om igen, utan att det går in. och jag vet att det är en övningssak. jag vet att jag måste träna upp det. men det går inte. jag har inte orken. och jag har verkligen inte orken att känna mig dum i huvudet. inte nu. inte någonsin. 

 

jag är inte duktig längre.

 

där. jag sa det. där kom det. det som jag gått och tänkt på i flera månader, kanske år. jag var den med allra bäst betyg i så många år. men så vaknade jag upp en dag, och orkade inte mer. och där tog det stopp. visst gick jag ut nian, och visst gjorde jag det med bäst betyg i klassen trots att jag varit 100% sjukskriven större delen av året. och visst började jag ettan. och läste nästan alla kurser och fick bra betyg för att åretigen - varit sjukskriven.  och så började jag tvåan. och läste inte så många kurser, men dom jag gjorde, gjorde jag okej. och nu. jag kommer att ha läst tre kurser. om jag har tur. och varje bokstav har varit smärtor och svett. varje ord har gjort sönder mig inuti. varje mening har tagit 3000 år att skriva. 

 

grejen är att jag fortfarande lever kvar i fantasin om att jag är duktig. jag har fortfarande samma ambitioner. jag har fortfarade samma förväntningar på mig själv och samma hat om jag inte orkar. det går inte att vara 100% sjukskriven och gå ut med fullständiga betyg. det är inte rimligt. samtidigt är det det jag förväntar mig av mig själv. det har gått nästan fyra år sen jag blev sjukskriven första gången. jag borde ha vant mig vid tanken. jag borde ha insett att det inte går - och att det är okej! för jag vet det egentligen. innerst inne vet jag det. men det går bara inte. det är omöjligt. 

 

så nu sitter jag här. med ett oavslutat policydokument och orkar inte.

orkar inte läsa mer, orkar inte skriva mer.

orkar inte hata mig själv för att jag inte orkar.