(din vän pessimisten)

ALLT ÄR SÅ PISS

allvarligt jag pallar inte. foten vågar jag knappt gå på och ska jag ut måste jag ha kryckor. jag har ont i munnen och kan inte skratta eller knappt äta. DESSUTOM satte dom inte in alla plasttänder = ser förjävlig ut. och eftersom att dom inte ville ge mig något smärtstillande utan bara låta mig ta maxdosen panodil+ipren har jag fått magkatarr pga min mage klarar inte så mycket. TACK verkligen TACK. 

jag är helt fittigt förvirrad över mig och martin. känner inte alls att jag kan lita på honom, och blir bara arg på killen istället. också detta: han har liksom knappt frågat hur jag mår? OCH JAG FATTAR ATT MAN INTE VILL VARA MED MIG OKEJ JAG FÖRSTÅR VERKLIGEN DET, MEN AVSLUTA DET HELT OCH HÅLLET ISÅFALL?! 

och mamma och pappa åkte till skottland förut så är ensam hemma = hade varit helt fantastiskt OCH DET ÄR DET, men kanske ändå att det hade känts bra om någon var hemma pga jag kommer inte kunna ta mig upp och göra något alls. eller bara någon som kunde tycka lite synd om mig. 

är så löljigt instabil i psyket också. jag bara gråter hela tiden. jag hatar detta. hatar hatar hatar. har panik inför framtiden och inför sommaren och livet och hösten. panik panik panik.