(din vän pessimisten)

igår var ju bajs. jag förstår inte hur det kan gå från så bra till så dåligt så snabbt.

 

vi vaknade här på morgonen. jag gjorde frukost på sängen och allt var gosigt. sen sa jag något klantigt och fick jättedåligt samvete och sa förlåt i typ en halvtimme och så kände jag mig som världens sämsta flickvän. 

 

och sen började jag må jättedåligt. grät och hade mig och bara gnydde när han pratade med mig och så fick han dåligt samvete och sa förlåt aslänge och så kunde vi bara INTE KOMMUNICERA. och så grät jag i timmar och så kollade vi på ett avsnitt och sen var det pyttelite lättare när han gick, men inte bra. så vi bestämde att vi skulle ses på kvällen. DET VAR DÄR DET GICK FEL. för vi har sagt att vi inte ska ses om jag är ledsen. och nu var jag ledsen egentligen fast glad mest på ytan. 

och i regnet med mitt paraply åkte jag hem till honom och han var på ifk-kalmar och så möttes vi i trappuppgången och sen körde colle oss hem till hans pappa. det regnade jättemycket och jag var helt övertygad om att vi skulle krocka (men var lite glad för det) och så kom vi fram och det regnade JÄTTEJÄTTEmycket. och så upp på rummet börja plugga båda två och jag fick inte till det utan kände bara den där panikkänslan jag får när jag öppnar word även om det inte är svårt det är bara jag som inte kan plugga och som är lite lätt handikappad pga samson och pga ingen som helst studievana. och så pussades vi en massa och skrattade och jag var så glad att jag var där med just honom och jag var ås glad att jag fick kalla honom min pojkvän och han pluggade så duktigt fast han tycker att skolan är jättejobbig just nu och han har en massa igvarningar och inget csn pga skolk och hemska lärare och stress. och så tog vi en paus. (fan)

 

började av någon anledning prata om oralsex. vi är båda så facinerade av hur mycket vi båda gillar det. både att få och att ge. och han sa att jag var bäst på blowjobs och så på något sätt kom vi in (minns ärligt inte hur) på hur det brukar vara när jag ger blowjobs och jag sa att jag tyckt om det men mer sen jag träffade martin och JAG VET INET HUR men han frågade om jag brukade gå ner på andra på det sättet. och jag sa ja. och han sa fast du har ju inte alltid varit sån och jag sa nä, men jag har gjort det OCH HAN FRÅGADE PÅ VEM OCH SKULLE JAG LJUGA? nej, så jag sa som det var. egil. och sen bad han mig berätta om hur det hade gått till. och jag sa att det är ingen bra idé, men han insisterade. och han tog JÄTTEilla upp. verkligen blev asledsen och arg och besviken. och jag skulle aldrig gå ner på någon annan på det sättet jag går ner på dig pga ÄLSKAR dig och då blir det speciellt och viktigare för mig. och jag visste väl inte vad jag skulle äga förutom förlåt fast JAG VET innerst inne att jag inte gjort fel EGENTLIGEN fick jag jättedåligt samvete. samtidigt, det var inget jag kunde ändra nu + det var ett halvår sen + var ej kär i martin då + JAG FÅR + vi var inte tillsammans då + ska jag bara gå ner på honom så och göra det dåligt på andra ELLER VA. och verkligen jag sa att det inte var någon bra idé att prata om det.

 

och han var ledsen och kanske mest arg på sig själv för han visste ju allt det och han visste att jag inte gjort fel egentligen men var ändå arg, ändå ledsen och jag kände mig som VÄRLDENS SÄMSTA FLICKVÄN pga detta var andra gången den dagen jag suttit och hävt ur mig förlåt för att jag gjort honom ledsen. och hur arg och ledsen jag än var på mig själv var jag ändå lite arg på honom. för han hade egentligen ingen som helst rätt. det var ju inte det att jag var OSKULD när jag började ligga med honom. jag hade redan gjort det mesta när vi började hänga. 

 

och så behövde jag desperat plugga. det var ok mellan oss. inte kalasbra, men ok, och jag gick och satte mig i andra rummet pga behövde lugn när jag skulle plugga. han gick därifrån. gick ner. jag satt kvar. tänkte att han var där nere och gjorde nåt istället. han kanske var borta i en halvtimme. 

 

helt plötsligt kommer han in gråtandes och helt blodig och stirrig blick och frågar vad som hänt med panik i rösten. då har han vaknat i andra rummet på golvet och inte vetat hur han kom dit. han kom inte ihåg något som hade hänt sen vi träffades hos hans mamma efter matchen tidigare på kvällen. han kom inte ihåg att eller hur vi hade åkt till hans pappa. han kom inte ihåg att han hade pluggat han kom inte ihåg bråket allt var svart och han hade jättepanik och jag fick också det men kunde inte visa så jag tog honom till duschen och tvättade bort blodet (jag tror att han blött näsblod, men var det kom ifrån vet jag inte) och han grät och såg så rädd ut i ögonen. och hela tiden frågade mig vad som hände med honom OCH JAG HATADE MIG SJÄLV FÖR ATT JAG INTE VISSTE. för att jag inte kunde lugna trösta hjälpa göra NÅGOT.

 

upp på rummet. och så berättade jag om dagen. i detalj. och han mindes fortfarande inte. jag valde att inte gå in på varför vi bråkade. bara onödigt. han blev lugnare iallafall. jag frågade vad han ville göra. sova/äta/ta en promenad/prata/titta på en film/egna förslag. han sa att han behövde skriva sin redovisning och jag sa att det måste han inte alls, men då blev han arg och gjorde det ändå, och sen visade det sig att han gjort nästan hela redan men kom inte ihåg det och då fick han panik igen och sen skrev han klart den.

 

det blev att vi tittade på ett avsnitt sen, men fick pausa hela tiden för att han inte visste var han skulle göra av sig själv. och hela tiden frågor om vad händer, varför är det såhär, varför mig, hur länge kommer detta vara, kommr det alltid vara såhär för mig. och jag försökte svara så gott det gick på frågorna, MEN JAG VET JU INTE HELLER. och han var sådär som han är när han är upprörd, tar ut det på mig för att jag är den enda där. och när jag försökte svara blev han arg på svaren och jag VET att inget var mitt fel och jag VET att jag inte borde tänka på mig själv just då, herregud det var ju honom det var synd om, men likfan hade jag ont i magen över att han var arg på mig, och för att jag inte kunde hjälpa honom bättre. 

och så kröp sig samson nära inpå. varför är du inte bättre för honom varför är du en så dålig flickvän du förtjänar inte honom varför blir du ledsen nu klarar du ingenting varför tar du uppmärksamheten från honom varför är du så egoistisk varför gör du inte ett bättre jobb. 

och igen satt jag och sa förlåt. 

 

och han blev sådär panikslagen som han blir när jag är ledsen och inte vill prata om det. och IGEN var det mitt fel. för att jag var en iskall idiot. igen. och JAG HADE INTE PLUGGA KLART ÄNNU OCH DET VAR ASVIKTIGT, och hade panne över det. och när jag sa det tog han åt sig och ba a det är mitt fel hade inte jag mått dåligt hade inte du behövt ta hand om mig och då hade du kunnat plugga klart, och då fick jag ÄNNU sämre samvete. och så frågade han om jag ville ha hjälp och jag sa nejtack och då blev han ledsen för att jag inte ville ha hans hjälp och nu började klockan bli mycket och jag var redan hur trött som helst. satte mig i andra rummet och skrev och han kom efter och skrev i sitt block sådär som han gör när han har mycket i huvudet. och jag FATTADE ju att det handlade om att det var jobbigt med allt som hände som han inte visste vad det var och att det handlade om mig och blev så ledsen och kunde inte fokusera och kunde fokusera ännu mindre för att jag var så trött att ögonen ramlade ihop hela tiden. 

tillslut var han lugn och kom och satte sig bredvid mig och sa med såndär mjuk röst som han kan men lilla vännen. du är ju jättetrött. ska jag hjälpa dig? och jag var jätteenvis och sa nej och gäspade och han men du kommer inte få något gjort nu ändå, eller hur? kom, kom så går vi och lägger oss. och så går vi upp direkt när klockan ringer imorgon och så skriver du klart medan jag gör frukost. okej? och han var bäst i världen så gick med honom till sängen. och så sa han att jag skulle läsa det han skrivit. och jag gjorde det dum som jag är. och blev asledsen. för det kändes som att allt var mitt fel igen och jag blev asledsen för att han tyckte så mycket om mig och blev asledsen för att han var så ledsen för att han inte visste hur han skulle hantera mig. och han blev ledsen för att jag blev ledsen och sen blev han arg för hur kan du ens bli sånhär när du läste det, du måste ha missat att i princip allt handlade om hur mycket jag tycker om dig.

 

jag somnade tillslut. vaknade ganska snart och märkte att han var borta och fick panik och ropade på honom men inget svar och väntade men han kom inte tillbaka. gick ner. han var i badrummet och jag såg i spegeln nur sliten jag var och trött och BEHÖVDE sova men BEHÖVDE lugn och trygghet för att sova. och så kramades vi och gick och la oss. 

 

han bad mig att komma och skeda med honom, och jag sa inte just nu för ångesten var i hela kroppen och ville inte att någon skulle röra vid mig. och då blev han ledsen och arg och så var bråket igång igen. 

 

OCH JAG FATTADE INTE HUR MAN ENS KUNDE BRÅKA SÅ MYCKET, HUR DET LIKSOM ALDRIG TOG SLUT OCH PANIKEN VÄXTE SIG STÖRRE. 

 

här var jag så trött att jag mådde illa. när jag grät var det för att jag var så trött och inte för att han gjorde mig ledsen. inte längre. och ungefär här slutade jag ta på mig allt och blev arg på honom istället. för det var hela tiden (varje gång) han som tog upp något nytt och jag ORKADE INTE. tillslut bad jag honom, kan vi fortsätta bråka imorgon istället, för jag orkar inte mer nu. jag orkar inte. han gick iväg. sa att han inte pallade mer. att han skulle sova någon annanstans istället. och jag fick mer panik men det var så svårt för jag var så trött. han satte sig i andra rummet och sen hörde jag hur han började göra sönder saker (jag vet att han kan vara lite våldsam när han är arg. tyvärr) och jag frågade honom, vad ska jag göra? vad vill du att jag ska göra? förlåt förlåt för allt. jag tar på mig det. men jag orkar inte bråka längre. och sen var han elak. sådär som man är när man är arg. eller sådär som han är när han är arg. och jag visste inte var jag skulle ta vägen. och så frågade han vad det var vi hade bråkat om tidigare under kvällen. det han inte mindes. och igen behövde jag förklara om egil, som är smärtsamt på andra sätt också. han var brutal. inget som helst medlidande och paniken och ångesten var skyhöga. 

 

sen lugnade det sig. han kom och la sig. i sängen men inte nära.

och så började han gråta. sån gråt som var i hela kroppen som aldrig tog slut. och jag frågade vad fan jag skulle göra. vad han ville att jag skulle göra. kunde jag göra något alls.

(jag älskar dig och det gör så ont i mig när du är ledsen)

(jag är trött på att du bråkar med mig och irriterad)

(jag är så trött att jag mår illa och är skakig av trötthet och vill bara att allt ska ta slut)

 

han gick iväg. ut utomhus och nu var den nästan ljust ute och fåglarna kvittrade nåt så överjävligt. jag hade ont i hela kroppen. tillslut kom han tillbaka. och då orkade jag inte mer. jag kom inte ihåg om eller ens vad jag var arg på. han kramade. somnade. jag stirrade. somnade tillslut. då var klockan över fem. 

 

imorse började jag gråta när klockan ringde. jag var så trött att jag inte visste vad jag skulle göra. vi snoozade för länge och han skolkade första lektionen. kom upp i tid till hand andra iallafall. det var lite konstig stämning. ingen av oss mådde bra. alls. vi pussades hejdå iallafall.

 

och jag tog ett jobbigt, men bra, beslut. jag sa att vi inte borde ses på några dagar. för bådas skull. för just nu mår ingen av oss bra och TYVÄRR funkar inte vi så att det blir bättre av att vara med varandra då. när jag mår dåligt vill jag inte ha hjälp och det får han panik av, och det gör att han mår ännu sämre. och eftersom att jag redan mår dåligt kan jag inte trösta honom för att jag inte har energi, tålamod eller kunskap att lyckas, och det gör mig ännu ledsnare som gör honom ledsnare och så är vi i en ond cirkel.

 

jag får se hur det blir. har mått bajs hela dagen. och jag var tvungen att ta pauser i detta för att jag mådde så illa av att tänka tillbaka på det. jag vet tnte vad jag tycker. är det så det kommer vara, då är det nog inte värt det.