(din vän pessimisten)

vad gör jag egentligen om dagarna? nu när jag förbjudit mig från att träffa martin på en vecka, och dessutom redan innan det började trappa ner på umgänget, blir dagarna så mycket tommare än innan. förut var det något fint i det, nu börjar det kännas av. även om jag gör något varje dag börjar jag känna att det inte räcker. det kanske är skitfriskt, vad vet jag. oftast sover jag inte allt för länge. äter något ibland. laddar ner appar jag aldrig kommer att använda, stressar över skolprojekt jag borde jobba med och tittar på oändliga mängder serier. ungefär så. sorgligt. fick panik häromdagen och tog bort min facebook iallafall. gör småsaker. en lektion, träffa psykologen, lite jobb, fika med en kompis, tandläkaren. sånt. men jag vill ha mer. jag vill ha något som tar upp tid och energi, men som inte pushar för hårt. 

idag var jag och gjorde matteprov. var hundra på att det skulle gå åt helvete. det var tillochmed på den nivån att jag tänkte att detta kanske blir det första prov jag någonsin gjort som jag får ig på. jag hade inte fattat något. varken när läraren förklarade (flera gånger) eller när någon annan förklarade eller när jag testade själv eller läste hur man skulle göra. fix fyra poäng från max, sjukt. men så skönt. kom hem. sängen. så trött. så olidligt jävla seg i kroppen huvudet. nuförtiden är inte ångesten så närvarande, iallafall inte hela tiden. och sorgen lämnar oftare och oftare mig ifred den med (även om den är tydligare än ångesten). vad som tar störst plats är utmattningen, tröttheten. behovet av vila. ögon som inte kan fokusera, ben som inte orkar springa någonstans. så jag blir kvar här. fast jag inte vill.