(din vän pessimisten)

så, jag tog ju också studenten. jag var så jävla full och ingen har en endaste bild på mig för jag grät bara hela tiden. av lycka - jag lovar. mina föräldrar hade fixat den finaste presenten jag kunnat få. i smyg hade min storebror kommit hem från nicaragua för att komma på min student. jag hade inte träffat honom på säkert fyra månader. så efter utspringet fick jag en massa saker runt halsen och sen kom han fram. min storebror. världens bästa. jag har aldrig gråtit så mycket i mitt liv. jag hade ingen aning om att han skulle vara där. min fina fina.

 

jag hade en så himla fin dag. jag hade verkligen det. jättefin champagnefrukost hos linus med våfflor och favvoklassen. bleka ben och skratt på bussen påväg till skolan. fickpluntor, äcklig smörgåstårta och tal i skolan. utspring. flak i vad som kändes som flera timmar. taxi hem till mottagningen. fint väder och fina vänner. martin, madde, amada, lisa, stina, anton, aron, vicky (hela vägen från england) och lova, jennie och kike. så många fina.

lisa och madde följde med hem till mig och såg till att jag kom i rätt klänning och fick i mig ännu mer att dricka. studentfesten är ett blur. vid det laget hade jag tappat rösten för längesen, så jag log bara istället. jag vet att han som är så snygg som gick i trean när jag gick i tvåan var där och bjöd mig på en shot, jag vet att jag dansade med min mentor, jag vet att jag och kristoffer unnade oss redbull vodka för våra sista pengar. (senare fick man ju även höra historier, om efterfest hos paz med bobbo som blandade drinkar och danni som löste lucas, uäää)

framåt morgonen satt jag, johanna och felix på ett nattöppet café och åt panini. jag ringde taxi 57 gånger och ingen svarade. blev att jag gick hem. iallafall halvvägs. det var så fint. så himla himla kallt, och jag gick ensam i studentmössa när solen just gått upp genom mitt fina göteborg. det var sådär som man ser på film. jag blev erbjuden kokain två gånger och sängplats tre. tackade nej till allt. jag ville hem, för där låg martin och väntade.

 

mina föräldrar hade fest efter min mottagning med sina vänner och min storebror var kvar med sna vänner och även martin. och sen hjälpte han mina föräldrar att städa och sen gick han hem och la sig och sov i min säng. jag vet att jag log när jag äntligen kom hem. klev in genom dörren och där låg den jag var så jävla kär i. för jag var verkligen så jävla kär i martin då. så jävla kär. klockan var kanske sju på morgonen och jag hade åkt med den första spårvagnen halva vägen hem. jag kände när jag gick och la mig att jag skulle må så JÄVLA dåligt dagen efter, men det var så värt det just då. och så somnade jag. martin vaknade i normal tid och åkte hem, han skulle göra något. nu minns jag inte vad. 

 

dagen efter var en av dom värsta i mitt liv. jag har bara mått så bakisdåligt typ en gång till i mitt liv (efter julfesten förra året, huuuu) jag trodde att jag skulle spy så fort jag rörde mig. jag kunde inte andas, hade ingen röst, låg i fosterställning med en tvåliters vattenflaska i famnen och trodde att jag skulle dö. klarade knappt av att se på film för bilderna rörde sig för mycket. (men jag minns att jag såg på love wrecked med amanda bynes. det var på den nivån) på kvällen ringde anton och sa att han skulle komma och hämta mig. jag lyckades ta mig in i duschen och eftersom att jag hade sovit under dagen mådde jag lite lite bättre. han och vicky hämtade mig med bilen och så åkte vi hem till martin. aron var med ockå tror jag. vi grillade och spelade spel, sen minns jag inte mer förutom att jag mådde så jävla dåligt. sjuk och ont i halsen. jag minns inte vad jag gjorde resten av dagarna, den veckan. men på söndagen åkte jag till sicilien.