717
det är väl egentligen främst sicilien jag vill skriva om. behöver skriva om. egentligen har jag redan det mesta, men det är klottrat i en liten anteckningsbok med under-täcket-handstil, och orden hoppar för det fanns ingen struktur på något just då. nu ska jag berätta för er (och testa mig själv, se om jag klarar att återuppleva det) och så vill jag få ner det någonstans. någonstans förutom den där lilla anteckningsboken.
detta har varit virat runt mina lungor dom senaste fem (å herregud vad länge. vad längesen) månaderna. detta har kvävt mig i så många nätter. detta är fortfarande, i allra högsta grad, så relevant i mitt liv. sen den veckan blev inget riktigt detsamma igen.
jag har ju skrivit om studenten. det hade varit några veckor för mig av mycket alkohol, mycket starka känslor (allt är VÄRDELÖST jag kommer aldrig att överleva/allt är FANTASTISKT jag vill aldrig att det ska ta slut) jag var så dödligt kär i martin då. nykär och livrädd. jag ville inte åka ifrån honom då, oj vad jag inte ville. jag skulle med släkten till sicilien den niode, han skulle på studentresa till magaluf den nionde. jag trodde att jag skulle dö flera gånger redan innan jag åkte.
jag sov hos martin natten till den nionde. vaknade till sms av madeleine. hon var ensam hemma och mådde jättedåligt. hon berättade att hon spenderat natten på psykakuten och jag hatade varje del av mig för att jag inte hade varit där med henne. för att jag inte hade vetat. hennes mamma smsade och undrade om jag kunde åka till henne. bara hon skulle slippa vara ensam. problemet var att jag var hos martins pappa långt utanför göteborg, och skulle med ett plan den kvällen och dessutom inte hade packat någonting.
jag ville inte ens åka till sicilien från början, jag ville inte sitta på en jävla ö med min släkt när martin var i magaluf och gjorde god knows what med god knows who. oviljan späddes på desto mer när min bästa vän i världen var ensam hemma och mådde jättedåligt. jag ville vara med henne. flytta in hos henne i några dagar. vi hade kunnat må dåligt tillsammans.
det slutade med att mamma hämtade mig, körde mig till madde. hon låg och sov, hon ade tagit en massa tabletter. jag lät henne sova lite. hon vaknade och så pratade vi lite. tillslut fick jag med henne ut på en promenad. vi gick till apoteket och hämtade ut dom nya medicinerna hon fått utskrivna under natten och så köpte vi thaimat. vi satt i soffan och tittade på något dåligt tvprogram och hon pillade i sig lite mat. jag dog inombords vid tanken på att lämna henne i det. i ensamheten och i ångesten och i livsfara. jag frågade om jag kunde ringa någon, för jag var ju förr eller senare tvungen att gå därifrån. jag fick inte. hon ville inte. panik. ett tag innan jag skulle gå kom hennes faster och hennes lilla kusin dit dock. jag vet att madde tycker om sin faster, men jag vet också att hon helst av allt inte ville ha någon mammig där. men det kändes iallafall lite tryggare att åka därifrån då.
mamma hämtade mig igen. vi åkte hem. jag stresspackade. mådde skitdåligt. problemen liksom hopade sig ovanpå en redan instabil personlighet som var värre än vanligt efter så många oklara veckor av stora känslor och alkohol.
