(din vän pessimisten)

så jag åker till flygplatsen. motvilligt. vid det här laget hade jag och martin klurat ut att jaha, vi ska tydligen åka samtidigt. från samma flygplats. detta var alltså inte landvetter, utan den andra flygplatsen som finns i göteborg. säve. VÄRLDENS MINSTA FLYGPLATS. alltså det är typ ett stort rum bara.

jag skrattade nästan då. det var så mycket. så mycket som var fel. jag skulle åka från göteborg i värsta tänkbara läge. jag ville inte vara ifrån martin, ÄNNU mindre att han skulle åka till magaluf och isåfall ville jag ju VERKLIGEN inte spendera den tiden med min familj. isåfall ville jag vara hemma med mina kompisar och tänka på annat. nu skulle han dessutom åka från samma flygplats precis samtidigt med typ HELA sin skola (dom hade fullbokat två plan). som grädden på moset hade min bästa vän spenderat natten på psykakuten och jag ville absolut inte vara ifrån henne. 

 

jag kom till flygplatsen. träffar martin. såklart. redan då börjar jag känna att shit. detta kommer bli svårt. det kommer att bli jättesvårt att säga hejdå. och ingenstans kunde jag gå och gråta för överallt var min släkt, martins gamla ligg och festglada studenter. redan där kände jag tårar i ögonen och panik i magen. fasen vad svårt det var. jag vet att jag och anton gick och kissade tillsammans och att han sa att det var okej. det var okej att sakna någon. och ibland är det okej att vara jättepinsam och gråta. jag kramade martin hejdå trettio gånger. tillslut kände jag att det inte var någon idé plus att jag kände att jag killed the vibe för honom något så jävligt. så jag gick och satte mig med min familj. martin skulle snart gå på planet. alla hade ställt sig upp. paniken. när han går på det planet kommer jag att dö. när han går på det planet är det försent. och så kom tårarna. och så kom drama queenen fram i mig. jag sprang fram till där han stod med alla sina kompisar och bröt ihop i hans armar. hans grabbigaste kompisar skrattade, tjejerna tittade på mig som att jag var dum i huvudet. martin kramade mig. (jag kände av en liten liten liten gnutta ovilja från hans sida, men jag sket i det) jag torkade tårarna. kramade hejdå en sista gång. gick iväg till min storebror. bad honom att vi skulle sätta oss någonstans långt från farmor och farfar och alla kusiner. jag frågade om han tyckte att jag var löjlig. men jag tror att han fattade. han klappade mig på ryggen och sa att det kanske kommer att vara pissigt, men så är det. han var bra. och jag kände att hur ont det än gjorde i hjärtat och i magen just då skulle det gå över. det skulle iallafall antagligen bli lite lättare. och det var ju trots allt bara en vecka. 

 

(och här tog jag en paus. gick och gjorde något annat. för jag orkade inte)

 

där tänkte jag att det var över. jag hade min storebror, och jag kunde ju alltid smsa med dom där hemma. jag och ivar satte oss i det andra rummet, därifrån vårt plan skulle gå. så att jag skulle slippa sitta och titta på martin och hans vänner. slippa ha den bilden brännandes iallafall. 

istället blev det en annan bild som brändes. brände sönder ögon och hjärta och hjärna och även senare mina lungor. precis när jag lugnat mig lite tittar jag upp. 

och jag ser oscar. 

jag börjar hysteriskt storgråta och ivar undrar varför, jag hade ju precis lugnat mig. men nu är det ju något annat. något helt annat. jag andas ut "oscar" och han förstår. fina bästa storebror förstår. vi går därifrån. fasen hellre i rummet med party-martin än det med oscar. ivar säger att jag kan ju inte vara säker, jag såg ju så snabbt. jag har aldrig hoppats på något så mycket i hela mitt liv. jag bad till högre makter. snälla snälla snälla, låt mig iallafall slippa detta. låt mig slippa oscar. ivar lämnar mig för att gå och kolla. 

 

för att göra allt ÄNNU mer förvirrande ser jag max. jag älskar max, men just i den stunden trodde jag att jag skulle spy för jag visste inte om jag kunde hantera en sak till. max kommer till mig. jag står i panik ensam i ett hörn och hulkar. jag kvider fram att jag tror att jag såg oscar, att ivar är och kollar. max står med mig tills ivar kommer tillbaka. han säger att han inte vet. han känner ju inte riktigt igen oscar. killen jag hade sett satt iallafall med någon blond tjej. jaha, tänker jag. stina. tjejen han var tillsammans med, som jag hört ryktesvägen att han fortfarande är tillsammans med. max tar upp sin telefon och kollar oscar på facebook. och jag ser i ivars ögon att hur gärna han än skulle vilja säga något annat, så var det oscar han hade sett. jag bryter ihop. vid det här laget är jag nästan påväg att svimma. max styr upp situationen och han och ivar går och pratar med oscar. ivar sa att han sa till oscar att ja hej, du känner min lillasyster och hon vill inte se dig, så vi gör såhär att du går på sist och sätter dig längst bak. oscar hade bara nickat. sagt javisst. självklart. 

 

jag ringde martin. fast han bara stod kanske tjugo meter ifrån, men jag visste att hade jag gått till honom hade jag brutit ihop eller så hade han missat planet. martin var fan jävligt kass där. han hanterade det så jävla dåligt. jag lutade mig mot ivar och max istället. mina hjältar. ivar vet inte hur han ska få mig att sluta gråta och snart går vårt plan. han frågar om vi ska skita i det. stanna hemma han och jag. men jag kunde inte med. farmor och farfar hade bjudit oss på en resa. jag kunde ju liksom inte hoppa av där. men jag dog inombords när jag tänkte på att jag skulle behöva spendera trefyra timmar på samma plan som oscar. på samma plan som killen som förstörde mitt liv. jag grät hela vägen till sicilien. jag visste att han satt några meter bakom hela tiden och jag hade ingenstans att fly. ivar satt med mig och jag bara grät.