(din vän pessimisten)

på flygplanet berättade ivar för min mamma vad som hade hänt. jag tror att hon sa det till pappa också, men resten av släkten fick aldrig veta vad det var som hänt. när vi landat var jag och storebror först av planet och snabbt in på toaletten. dom andra fick ta väskorna. jag ville inte se honom en gång till. i bilen på väg till huset från flygplatsen höll jag konstant på att spy. det fanns ingen luft och jag ville inte att någon skulle röra vid mig. 

 

resten av veckan är en dimma. jag fick ett rum med min bror. helst hade jag velat vara själv, men detta var bättre än alla andra alternativ iallafall. eftersom att jag tidigt i vår slutade med sömntabletter hade jag inte tagit med mig några. stort misstag. jag fick imovane av farmor hela veckan istället. resten av tiden gick jag på theralen. på dagarna låg jag i en solstol och sov. på näterna låg jag under täcket och grät. när alla andra gjorde utflykter stannade jag hemma. kunde inte röra mig. jag var med på någon lunch i en stad i närheten, men då trodde jag att jag skulle dö och gick därifrån. jag gick inte ens ner till havet den veckan, och vi som hade privat strand. jag försökte läsa böcker, för att liksom försvinna in i någon annans liv, men jag kunde inte koncentrera mig. dels för att jag var så drogad, dels för att huvudet redan var fullt. så jag lyssnade på harry potter på ljudbok istället. för dom har jag hört hundra gånger och det är så bekant och så enkelt. och så lyssnade jag på miike snows album miike snow och det kommer aldrig va över för mig. och än idag har jag jättesvårt att lyssna på dom. jättejättesvårt att lyssna utan att få en klump i magen. (lite som det är med satan i gatan för mig)

 

någon dag skulle vi äta middag på ett jävla berg och jag var tvungen att följa med och vi GICK istället för bilen (vilket inte hade gjort mig något om jag mådde okej iallafall) och halvvägs tänkte jag att nej, jag ger upp. jag stannar här. halvvägs upp för ett berg i italien. här får jag bo och dö. 

 

att ångesten höll i sig i den mån som den gjorde hela veckan tror jag har att göra med (förutom allt annat piss) att jag var så himla rädd att oscar skulle åka samma plan hem. alltså, det hade ju varit fullt normalt om dom hade bokat en vecka, och isåfall skulle det ju vara samma plan. jag gick alltså och räknade ner dagarna tills att komma hem, men också tills jag kanske skulle behöva se honom igen.

 

under veckan hade jag jättemycket smskontakt med max. fina fina max räddade nog livet på mig den veckan. han och min storebror. jag pratade lite med stina. hela tiden hade jag ju madde i huvudet också. hon åkte till hultsfred den veckan, men åkte hem mitt i på grund av psykbryt. så tillsammans kunde vi skratta åt våra patetiska jävla ursäkter till liv genom långa texter till varandra. 

men allra helst ville jag prata med martin den veckan. han var den jag var närmst i världen just då. han var min hjälte och livräddare. och jag satt i sämsta jävla sitsen. 

å ena sidan ville jag vara den där härliga flickvännen som unnade honom en partyresa och inte kollade honom och inte hörde av sig mycket alls. framförallt eftersom att vi hade ett öppet förhållande.

å andra sidan var jag ensam och rädd på en ö med min släkt. jag visste redan innan jag åkte att det skulle suga att vara ifrån honom. + att han samtidigt skulle på partyresa. + att jag inte ens skulle vara hemma utan med min familj. + att jag precis träffat oscar på flygplatsen. + att jag oroade mig något fruktansvärt över madeleine.

 

därför tänkte jag att om inte alla dom där plussen hade funnits hade jag kunnat vara chill. eller iallafall spelat chill. men nu var omständigheterna andra. nu var jag sårbar och bräcklig. ensam och jävlig. jag hoppades på att oscar var en tillräckligt stor ursäkt för att han skulle spendera lite mer tid på mig under veckan han var borta. ärligt - från början tänkte jag att vi inte skulle höras knappt något. men när hela oscar-grejen hände trodde jag iallafall att jag skulle få ett sms om dagen där han frågade hur det var med mig. (och det är så JÄVLA förlåtande med sms också, för han hade kunnat fråga hur jag mådde och sen skita i det jag svarade och bara skriva typ: tänker på dig) 

 

men tydligen var det inte det. tydligen var det inte tillräckligt illa att jag hade träffat killen som våldtog mig och förstörde mitt liv på flygplatsen och sen tvingats sitta på samma plan som honom i några timmar. detta är nog en sak jag aldrig riktigt kommer att förlåta martin 100 % för. han som bönat och bett mig att jag ska anförtro mig till honom, att jag ska komma till honom när något är fel så att han får trösta, prioriterade bort mig när jag behövde honom som mest. en av dom få gånger jag faktiskt erkänt att jag behöver honom. en av dom få gånger jag bett om hjälp från honom. jag förväntade mig knappt något. bara några ord om dagen. det hade inte varit svårt. hela tiden hade jag jättedåligt samvete för att jag la det på honom. jag ville ju inte förstöra hans resa, men nu i efterhand när jag tänkt på det kan jag bli så jävla arg. för så svårt är det inte.

 

vad jag fick av honom var ungefär ett sms om dagen mellan fyra och sex på morgonen där han fylleskrev att han hade så jäääääävla roligt och hade rökt så hiiimla mycket weed och att han hade tagit så mycket shotts och att det var så jääävla grisigt med så feett. och så kanske ett litet jag saknar dig längst ner. 

och sorglig som jag är svarade jag varje morgon och hoppades att han skulle svara direkt. istället fick jag vänta till nästa morgon när jag fick ett till liknande sms. möjligtvis ett på kvällen om hur taggade dom var. 

 

han var inte värdelös. det klart att han kanske någongång sa att han tyckte synd om mig, men det var ju någon av gångerna jag skickat ett sms och berättat utan att han frågat. 

en gång ringde jag honom. jag var bombsäker på att jag skulle dö just den sekunden och ingen var hemma. han var så JÄVLA dålig det samtalet. han sa hela tiden att han var tvungen att gå, att han hade tid, men han la inte på. han bara gav mig dåligt samvete för att jag tog upp hans tid. 

 

men jag älskade honom mer än något på jorden och förlät allt. fattade inte ens att det var fel, utan det var jag som var klänging och krävande. det var jag som var en sån där brudjävel. 

jag tror honom dock. jag tror på varenda av dom där "jag saknar dig". även om det mer kanske var ett "det ska bli så himla fint att träffa dig när jag kommer hem", och inte ett "jag önskar att detta tar slut nu så att jag får träffa dig". 

eftersom att vi åkt samtidigt kom vi ju hem samtidigt. oscar och stina åkte inte samma plan hem. dom måste ha varit borta två veckor eller något. så när jag väl var på planet släppte en stor sten iallafall. kvar var stenen över om martin hade legat med någon (förutom den där enorma konstanta stenen). när jag klev av planet ville jag nästan springa till rummet där man hämtar väskorna. och mycket riktigt, där stod jättemånga bakfulla fjortisar. jag hittade anton och kramade honom. vid det här laget bankade mitt hjärta som aldrig förr. och sen såg jag honom. han hade en jätteful grabbarna grus-keps på sig och såg lagom sliten ut. när han såg mig lyfte han upp mig och kramade mig länge. när vi väl släppte såg jag att han grät. jag vet inte om det hade att göra med att han var i princip dödssjuk med hög feber och förkyld och ont i halsen och ont i lungorna + en veckas bakfylla över sig, eller om det var endast för att vi hade återförenats.

men han grät och kysste mig helt öppet bland alla sina fjortiskompisar.