(din vän pessimisten)

jag åkte med honom hem den kvällen. antons föräldrar hämtade på flygplatsen och martin satt och klappade på mig hela bilresan. han rörde vid mig hela tiden. när vi kom hem tyckte han så JÄVLA synd om sig själv. han är ju i princip aldrig sjuk, men nu när han var det så var det ju sååå himla jooobbigt. han mådde så dååååligt. vi gjorde lite mat (till honom, jag hade mått illa i en vecka) och sen gick vi och borstade tänderna tillsammans. där vågade jag fråga det jag tänkt på. jag och min storebror hade pratat mycket om hur jag skulle gå tillväga. ivar tyckte att jag inte skulle åka med honom hem och sen träffas dagen efter istället. han var brutalt ärlig och sa att "ärligt, om han har legat med någon, vill du vara fast hos honom då?" och jag förstod så himla mycket. hur dumt det var egentligen. hur dumt det var att riskera, men samtidigt ville jag inget hellre än att vara med honom. att få sova med honom. och det fanns ju inte på kartan att jag inte skulle fråga. så där i badrummet frågade jag. lite sådär skämtsamt fast det var blodigt jävla allvar för mig. 

 

han hade inte det. han hade inte legat med någon. han hade väl löst kanske femton. (haha hade det varit jag hade jag nog löst minst 40) men ärligt, det var rätt skönt. det hade ju varit dubbelt så pissigt om han hade varti med en person. för då hade det varit speciellt. och först då kunde jag slappna av. jag minns inte mer av den kvällen. jag minns inte om vi hade sex, antagligen, men jag kan inte se det framför mig. jag minns inte hur stämningen var. inget. jag vet att jag åkte till min psykolog rätt tidigt dagen efter. sen åkte jag hem och fixade lite. martin låg kvar och tyckte så jävla synd om sig själv för att han var sjuk, så jag köpte med mig pizza och godis och cola och en massa annat. kom dit som räddaren i nöden och det skulle ju vara så bra. och det var det också. i början. för sen skulle han visa bilder från resan. det hade kommit upp på facebook och han visade och skrattade och berättade. och det var väl okej. jag var kanske inte dösugen på att se och höra om det, men det gjorde mig inte så mycket. tydligen hade han ju inte tittat igenom hela albummet innan, för helt plötsligt kommer det upp en bild på honom och en tjej. han sitter ner och hon sitter gränsle över honom och verkligen extremhånglar. jag tror honom att han inte hade sett den förut. han var inte taggad i den eller något. men herreGUD vad det inte var läge. genast får jag JÄTTEont i magen. skrattar och säger att jag inte vill kolla mer. sätter mig i soffan istället för i hans knä. han säger förlåt. ser osäker ut. försöker bedöma hur illa situationen är. (jätteilla.)

 

vi bråkade massor. jag låg i soffan och lyssnade på musik och hoppades på att han skulle komma och räta till det som blivit fel. att han skulle fixa allt. han låg i andra rummet och mådde dåligt, vilket jag inte visste. när det hade gått en timme slutade jag vara ledsen och blev arg istället. det var ju faktiskt inte min uppgift att försöka lösa detta. så jag sa det till honom. "jag går du, skyll dig själv" och han rusar upp och är jätteledsen och vet inte vad som hänt. då hade han svimmat. och spytt. jag är arg ändå. går därifrån. som så många gånger rusar jag mot bussen. lyssnar inte på honom. kommer till busshållplatsen och brister. går i tusen bitar. han ringer och jag svarar. säger inget. kan inte säga något. får inte fram ett endaste ljud. han blir rädd. springer till busshålplatsen. är äntligen dom där starka armarna jag kan falla in i och gå sönder i igen. och jag får fram att jag ska åka hem. och han ber mig att inte göra det, han säger att han inte vill att jag ska åka i det skicket. och när bussen kommer och stannar tittar han på mig och vinkar förbi den. och så tar han mig i handen och min väska i andra och så går vi hem till honom igen. kvällen gick okej tror jag. jag fortsatte må dåligt, även om det blev bättre. vid ett tillfälle ringde en tjej han har haft sex med och frågade om dom hade hånglat i magaluf för hennes pojkvän hade hört det av någon. och efter det fick jag inte ner något alls. sen minns jag inget mer. 

 

detta var alltså det som saknades. ungefär. det är så mycket mer detaljer. men det är inget som jag minns. och det spelar egentligen ingen roll just nu. det känns skönt att ha fått ner det. faktiskt. egentligen finns väl ingen anledning, men jag hoppas att det ska göra det lättare att gå vidare nu. för oscar är så himla närvarande nu för tiden. och martin och jag har det så svårt. jag vill iallafall testa om det här kan funka.