725
det här känns så mycket som för några år sen. jag ramlar tillbaka i gamla mönster. hade matte idag. redan när jag vaknade kände jag att det antagligen inte skulle funka. jag gick upp trots allt, även om själen sved av sorg och ögonen lika mycket av trötthet. (ja för jag börjar ju få svårt att sova igen. inatt var det bättre men igår natt låg jag och vred mig och sov bara små stunder med stora drömmar)
tjugo minuter innan jag skulle åka till lektionen tänkte jag nej, jag skiter i det här. jag vill inte, jag orkar inte och jag tänker inte. när jag märkte hur mycket som tankarna påminde om en liten människa i samma soffa fyra år tidigare, bestämde jag mig för att åka ändå. (jag vill inte vara som hon var)
på spårvagnen dit var det nära att jag gick av och tog nästa spårvagn åt andra hållet. hemåt. men jag tänkte att den svåra biten var ju över, jag hade ju tagit mig upp och iväg. gick in. djupandades. gick efter en halvtimme. ångesten var så jävla närvarande. och den här gången var det inte för att jag inte fattade, det var inte den där du är dum i huvudet-ångesten, utan bara stora känslor som inte fick plats. vanlig jävla vardagsångest. sån som förstörde min högstadietid och delar av min gymnasietid. sån som gör det svårt att andas, tänka, finnas. och återigen är det jag som försiktigt viskar till läraren jag mår inte så bra. jag tror att det är bäst om jag åker hem. skillnaden var att den här gången la jag till jag ska verkligen försöka komma på tisdag! och menade det.
återigen var det jag som inte ens får på mig ytterkläderna innan jag är ute, för så stor är viljan av att ta sig därifrån.
avtryck;
Trackback
