(din vän pessimisten)

tandställningen är borta!! helt sjukt. ser ut som en annan människa. känner mig som en annan människa. ont gör det, för jag måste ha någon platsgrej ett tag nu. men det gör mig inget. det är ändå så mycket bättre än innan. 

 

martin kom hit igår. det var verkligen ovanligt bra. vi lagade mat och båda var på bra humör. vi tittade på matchen och jag höll på att somna i martins famn hela tiden. vi kollade walking dead (så tråkigt att det är om the governor bara) och åt godis. på natten blev det jobbigt. han började må dåligt. jag minns på riktigt inte vad det var idag. jag somnade tillslut, han sov knappt något under natten. på morgonen var det bra. jag kände väl som jag oftast känner nuförtiden att han var för närgången. det är inte det att jag inte vill ha sex med honom. för det vill jag, inte alltid, och kanske inte lika mycket som jag velat tidigare, men det vill jag. men jag känner att eftersom att vi trots allt gjort slut kanske man inte ska fortsätta precis som innan, för då är det ju ingen poäng. jag tänkte att om vi skulle råka ligga med varandra någongång ibland så skulle det vara okej. han däremot tog det som att vi skulle fortsätta ha det som innan och han blir fortfarande lika stött om jag inte har lust. SKITJOBBIGT med andra ord. jag har försökt prata med honom om det men han fattar inte riktigt.

morgonen knatade på. vi gjorde pannkakor och duschade och dansade i köket. det var bra. men sen kom smällen. det hade såklart med sexet att göra. jag skriver ju knappt om det. dels för att jag tycker synd om er som läser (era ögon måste ju blöda vid det här laget) dels för att det händer såpass ofta att det inte känns värt det. 

 

men vi hade ett sånt där typiskt stort bråk. varför jag skriver om detta men inte om alla andra var för att detta slutade annorlunda. han mådde dåligt vi bråkade han gick härifrån han kom tillbaka vi bråkade mer han mådde dåligt jag orkade inte ta hand om honom jag grät han slappnade av jag grät mer han grät också jag sa till honom att nu kunde jag inte mer att detta var gränsen och nu fick han börja lägga det på någon annan och han grät och sen blev vi arga på varandra och jag släppte spärren och berättade allt som jag hållt inne med och vi bråkade och han gick. och då var det på riktigt. jag sjönk ihop i sängen. fastnade.

sen kom han tillbaka. igen. denna gången hade han med sig en ros. 

 

det är ju ett skämt. jag tycker blommor är världens mesigaste. blir liksom inte glad för det och har aldrig fattat grejen med det. martin vet detta, och i januari förra året kom han hem till mig när jag var sjuk och helt plötsligt  stod han utanför dörren och hade med sig en stor ros. på skämt. och jag älskade honom för det. för att han tog sig tiden och för att han la pengarna på en sån skämtgrej bara för att pigga upp mig. 

och nu igen stod han plötsligt framför mig med världens största ros. så mitt i tårarna log jag. och så grät vi jättelänge och han sa äntligen orden jag väntat på men fruktat. han sa att det var dags nu, dags för oss att gå skilda vägar. han sa att det var bättre för båda, hur ogärna han än ville. 

 

och när det blev på riktigt var det så mycket läskigare. fast det var inte bara därför. idag och igår har varit annorlunda, jag har velat så mycket mer. men vi grät och grät och grät och sen hade vi sex och mer sex och när han väl gick kändes allt hur bra som helst och som vanligt. och nu vet jag inte ur det kommer bli. 

jag vill ju att det ska funka, mer än något annat. problemet är ju att det gör inte det.

å ena sidan tror jag egentligen att vi har större chans att få det att funka, fast senare, om vi inte ses på ett tag. (och med funka menar jag kunna vara vänner utan stök. sexet och kärleken är inte lika viktig för mig)

å andra sidan vill jag vara med honom nu. men då är vi ju bara ledsna på varandra hela tiden. men jag saknar ju honom så jävligt när vi inte ses. 

 

usch vad det här är svårt.