(din vän pessimisten)

i torsdags bjöd martin mig på bio, han valde håkanfilmen. känn ingen sorg. helt rätt med andra ord. jag var ju extrem håkanfjortis när jag var typ trettonfjorton. (ni vet polarn o pyret randigt, poliströjor, rosetter, massvis med kajal, slitna converse fullklottrade med hans texter, tyllkjol, och jag kunde köa i timmar för att få se honom)

sedan dess har jag bara lyssnat på håkan. och jag färdas fem år tillbaka i tiden. det är konstigt. jag kan fortfarande alla texter. och vissa slingor i vissa melodier i vissa låtar kan fortfarande ge mig rysningar. jag kan inte sätta fingret på det, men det känns fel. något känns fel. det är som att även dom gladaste låtarna drar ner mig i underjorden. jag kan inte hantera den sinnesstämning musiken ger mig. jag ska sluta. jag ska. jag får låta håkan vara något jag hade då. jag får lämna honom där.