(din vän pessimisten)

jag och martin har det jättesvårt nu. 

han säger att det har och göra med att vi inte har sex (och det har vi knappt, iallafall om man jämför med hur det brukar vara för oss) och det beror på att jag inte har någon sexlust, dvs han skyller det på mig.

jag tror inte att vårt förhållade är sämst pga vi har inget sex, snarare tvärt om. vi har inte sex pga vårt förhållande är sämst. det klart att det är lite av en ond spiral och det ena bygger på det andra och hönan och ägget och allt det där, men jag hatar när han lägger det på mig. speciellt eftersom att detta redan är en grej jag redan har SJUKASTE ångesten över. jag tror inte att jag har skrivit något om detta här. men det har nog mest att göra med att jag knappt skrivit alls, för detta är något jag tänkt mycket på det senaste.

 

egentligen sen jag kom hem från frankrike har det inte varit helt bra. det var liksom okej i början, men det har bara blivit sämre och sämre sen dess. ju mer tiden har gått desto mindre sex har vi haft. tidigare har vi väl haft sex ca en gång om dagen. nu, kanske två gånger i veckan. jag är aldrig sugen, jag tar inga initiativ (jag kan inte ens komma ihåg senaste gången han fick ett blow job, jag som brukar älska det) och när vi väl får till det tar det ett tag innan jag hänger på. då gör jag det av dåligt samvete och för att jag känner att jag BORDE släppa till. han tvingar mig inte till något, han tjatar inte, inget sånt, lovar, men han ser ledsen ut när jag tredje kvällen i rad säger "du, jag vill inte, är det okej?", och det är fan lika effektivt. han säger att han är okej med det, men han lever inte som han lär för han är SÅ.JÄVLA.DÅLIG på att inte visa att han blir ledsen. och då blir jag ledsen, och så blir det dålig stämning och så tar någon illa upp över något den andra säger och så är vi ovänner. det är så många av våra bråk har startat sen jag kom hem. vi bråkar mer = jag får mindre sexlust = vi bråkar ännu mer = vi har ÄNNU mindre sex = MER jobbig stämning

osv osv osv osv

först tänkte jag att det bara berodde på mig. jag var inte ens särskilt oroad/ledsen över det. jag tänkte att, jaha, nu har jag inte så mycket sexlust, det har man ju hört att det kan hända, det går väl över. men det går inte över, det blir bara värre. och nu börjar sexet bli otroligt negativt betingat. så fort det prirrar lite så börjar jag överanalysera och så skiter det sig. 

 

OCH NU DEN STORA GREJEN:

hur mycket jag än predikar om att "det är normalt" "det går över" "det är för att förhålladet i sig inte är bra" "det är bara en dålig period" "detta löser sig" "det är inte bara ditt fel" så känner jag att det är precis det. MITT FEL. att det är MIN kropp som är trasig och att det är MITT psyke som gör att det inte fungerar. (herregud för någon vecka sen började jag GRÅTA under tiden vi hade sex) 

 

jag är så jävla rädd. 

jag är så jävla jävla jävla rädd. rädd att det är mig det är fel på. JAG VET att sånt här kan ta hårt på en person,  men det blir EXTRA jobbigt för mig, efter som att SEX är EXTRA jobbigt för mig. jag är så rädd att all den tid, energi och vilja jag lagt på att få sexet att fungera ska ha vart i onödan. jag är så rädd att jag är tillbaka på ruta ett. jag är så rädd att oscar håller på och tar över igen (jag upprepar, jag började GRÅTA mitt under sex). jag är så rädd att mitt sexliv för alltid kommer att vara snäppet mer komplicerat än andras. 

 

och jag försöker säga detta till martin som tar åt sig och ANSTRÄNGER sig till att inte pressa mig (omedvetet såklart!!) genom ledsna blickar osv. men det hjälper inte. han kommer aldrig att fatta till hundra procent. han kommer aldrig att fatta att jag FÖR ALLTID kommer att lägga skulden på allt som går fel sexuellt PÅ MIG.