(din vän pessimisten)

ju längre tiden går desto ondare gör det. och så fort tårarna börjar rinna vill jag ringa martin. jag vill inget hellre än att han ska komma hit och krama mig och attt det ska vara bra. men det kommer det inte vara. och jag vet att jag har gjort slut så många gånger förut, men alltid tagit det tillbaka, och jag vet att det hade varit så himla enkelt att göra så även denna gång. men det är något som är annorlunda. jag tror att han har förstått det också. jag tänker inte höra av mig. jag borde inte. nej jag ska inte. så kanske vi kan ses om några veckor. för jag vill ju så himla gärna att vi ska kunna vara kompisar. 

 

å shit vad det vänder sig i magen när jag tänker på det. på att det som varit vardag i nästan två år nog är slut. (nej inte nog. ÄR slut. så måste det vara) 

fick i princip dödsångest när jag torkade händerna och jag råkade göra det på hans handduk som hänger precis bredvid mig. och trodde att jag skulle spy när jag kom på att, jaha, jag har ju redan köpt födelsedagspresenter till honom (han fyller år om två veckor ca och jag blir så stressad om jag inte är ute i god tid) för alltså helt ärligt, vad gör jag med dom? genuin fråga nu, vad fan gör jag med hans presenter? låter jag dom ligga kvar i påsen i garderoben? skänker jag dom till välgörenhet? ger jag dom till honom ändå? eldar jag upp dom?
och hans tandborste som han har här. när tar jag steget och slänger den? å herregud jag är vekligen inte redo för detta. jag kommer att gå under. hjälp.