(din vän pessimisten)

okej så igår.. karin och max kom hit och jag säkte en flaska vin. vi gjorde egen pizza men jag fick knappt i mig något alls. vi satt och kollade på fula musikvideor och skrattade massor. vid halv tolv åkte vi härifrån. det blev muchacho ett tag och sen jazzhuset. mer öl och en massa dans. kristian anttila djade och jag älskar honom. 

 

när vi gick hemifrån glömde karin en sak och sprang tillbaka för att hämta det, hon använde dock fel nyckel, som fastnade i låset vilket gjorde att vi inte kunde komma in. alls. nyckeln satt fast och ingen låssmed jobbade. detta gjorde att när jag vid två började fundera över hur jag skulle göra när det stängde, fick panik eftersom att jag inte skulle kunna sova hemma. jag var trött, ledsen, instabil, jättefull och kände mig så ensam. jag hade kunnat sova hos karin såklart men hon bor så långt bort och jag orkade inte just då. max skulle vidare på svartklubb, och jag hade så gärna följt med honom, men det var bara helt fel läge. isåfall hade kvällen slutat med psykbryt på riktigt, spyor, destruktivt sex och droger. jag känner mig själv. 

jag ringde madde. hon sa att jag fick sova hos henne, eller a, hos hennes pojkvän då eftersom att det var där hon var. och det hade jag ju gjort såklart, det var mest det att hon skulle upp på utbildning tidigt nästa morgon, och jag har typ träffat hennes bf en gång innan så kände mig inte hundra bekväm med att vara ensam med honom även om ag vet att han var okej med det och att det säkert hade varit bra. 

jag ringde stina, hon svarade inte.

då hade jag panik på riktigt. jag ville inget hellre än att åka hem och sova i min säng i mitt rum ta bort mitt smink i mitt badrum och gråta hur mycket jag ville. 

 

så. jag tog en shot (en så onödig jävla shot, så himla dumt och så himla dekadent) sen hämtade jag min jacka, rökte upp karins sista cigarett, vinglade från jazzhuset till valand. och där ringde jag martin.