(din vän pessimisten)

en sak som jag inte har vågat skriva här. en sak som jag inte vågar säga till någon endaste. en sak som jag knappt har vågat tänka.

 

jag vill gå ner i vikt. 

 

jag är så fruktansvärt arg på mig själv, men det känns samtidigt så himla lockande. så enkelt att falla tillbaka i. sen säkert ett och ett halvt år tillbaka har det inte varit ett problem. alls. men innan det var det så många år när det var allt jag tänkte på, andades, skrev om, v a r. det var en identitet och det var ett intresse och det var belöningar och straff. väldigt handfast. tydligt. kontrollerat. kanske beror de plötsliga lusten att minska på att jag har mått sämre nu i en period, och då kommer det ofta. eller så är det för att jag faktiskt är fet. 

 

det konstiga är: i julas märkte jag helt plötsligt att jag hade gått ner i vikt. jag hade inte märkt något, vägde mig hemma hos farmor och farfar (vi har fortfarande ingen våg hemma sen jag var ätstörd och mamma och pappa slängde den) och märkte att jag hade gått ner säkert tio kilo sen jag vägde som mest. under våren, och framförallt början av sommaren fortsatte jag minska i vikt. och det var så konstigt, för jag hade ju den där klassiska i-ett-förhållande-aptiten. herregud, jag har aldrig, ALDRIG ätit så mycket som jag gjort när jag är med martin. jag skämtar inte ens när jag säger att vi nog trycker i oss MINST två pizzor, flera liter cola, onaturligt mycket chokladpudding, popcorn, två påsar godis i veckan. plus all vanlig mat, middagar, mellanmål osv. ändå vägde jag i början av sommaren 43 kilo, vilket gav mig ett bmi på 16,8. jag mådde bra, jag åt vad jag ville, när jag ville, hur mycket jag vile (+ännu mer) och ändå var jag så liten. 

 

jag vägde mig hos martin igår. jag väger 48 nu. visst, jag kanske forfarade är underviktig, men jag känner mig enorm. och att gå upp fem kilo för mig gör ganska stor skillnad. jag gillar det inte. alls. och vips är tankarna tillbaka. och det känns som att jag står inför ett val. antigen så bestämmer jag mig, och så gör jag det här. jag går ner igen. iallafall till 43. då offrar jag allt som det innebär, men jag tjänar också att känna mig bättre i mig själv. eller så vägrar jag luras in på den vägen igen. för jag vet vad det gör med mig. och jag vet att det egentligen inte är värt det. det är så svårt.

 

detta är en bild på mig från frankrike. här kanske jag väger 45. känns sådär.