(din vän pessimisten)

ånej. någonting är fel. så himla fel. det är mitt fel. alltid. allt. och jag känner mig barnsligare och mesigare än vanligt. ännu värre.

okej, så för ganska precis 10 månader sen opererade jag mig i munnen, drog ut två tänder. det var någon vecka när vi hade svårt att få ihop det till att ses, och han var bortrest. i samma veva åkte jag och min mamma till ullared. och samma vecka låg martin med hanna. 

jag opererades i fredags. i munnen. jag och min mamma ska till ullared (mamma <3) imorgon. jag och martin har inte setts på några dagar, och vi kommer inte att kunna ses på några till. jag fick bara någon dålig känsla av det hela. det kändes så bekant. nästan löjligt deja vu. så jag (dum som jag är) gick tillbaka i bloggen och läste vad jag hade skrivit i november förra året. jag satte på min spellista från samma månad. och vips kom allt tillbaka. jag kan inte sätta fingret på det, och jag märker ju att det är ÄNNU töntigare nu när jag skriver det än närjag bara tänkte det, men det svider. 

 

å så himla pin. så.himla.pin men det känns ändå jobbigt just nu. det är det som gör att jag sitter vaken nu trots att jag tänkte att jag skulle gå och lägga mig för flera timmar sen. fan. 

 

GLÖM DETTA, jag var bara tvungen att skriva ner det.

nu tänker jag sova, och sen tänker jag gå upp tidigt och vara i ullared alldeles för länge och spendera alldeles för mycket pengar och känna mig sådär härligt WT med min mamma. och så träffar jag martin när jag gör det och bara för att mitt liv råkar slumpa sig så att liknande saker händer igen, betyder inte det att han automatiskt kommer att knulla hanna helt plötsligt. skärpning på torpet. hu. vem har jag blivit?!