(din vän pessimisten)

 

jag mår bätte idag, men inte bra. igår innan jag gick och la mig hade jag så ont att jag gick till mamma och grät. har bara haft lite ont under dagen, men det brukar ju bli värre mot kvällen och på natten så jag får väl se hur det känns senare. jag har bytt från ipren till alvedon och hoppas att det kanske har gjort lite skillnad. 

 

martin är ensam hemma och när vi sågs sist frågade han om jag ville komma dit nu. jag vet inte vad jag känner. han känns lite frånvarande. dessutom vet jag inte om jag egentligen vill, det bara känns som att jag borde vilja och som att jag borde. för vi är tillsammans och vi har inte setts sen igårmorse. (vilket är länge för oss. oftast sover vi ju alltid med varandra) dessutom vet jag inte om jag orkar åka till honom. det känns hur som helst inte hundra mellan oss. om jag ska vara ärlig tror jag att vi har tänkt så mycket på att något är fel att något har blivit fel. och nu vet jag inte om det går att rädda. jag vet inte vad jag hoppas på. jag älskar honom, och ibland pirrar det till sådär som det brukade. typ som i torsdags när jag mådde så otroligt dåligt, då var han den självklara att ringa, och när han kom hit och lät mig ligga och pusta på hans axel fastän jag var i princip döende, då kände jag det. 

 

jag får se hur jag känner. hur allt blir.