(din vän pessimisten)

i förrgår efter att jag hade varit och fikat med maddo åkte jag tillbaka till martin och jag var glad och dagen hade varit bra (även den delen jag hade spenderat tillsammans med martin. det var bra mellan oss) 

och så sa han en dum sak. en jävligt korkad sak och så bråkade vi. jag ville åka hem men jag o.r.k.a.d.e inte sätta mig på en spårvagn i en halvtimme. han bad mig stanna. jag stannade. han sa förlåt och jag såg att han menade det, men det han sa var så fruktansvärt. han satte sig och spelade och jag satt i sängen. jag tog ett piller, jag gör aldrig det längre och min kropp är inte van. sov hela natten. vaknade någon gång av att martin mådde dåligt men jag kunde inte hålla ögonen öppna och hjälpa honom, var dessutom fortfarande så otroligt sårad. han väckte mig på morgonen. flera gånger men jag bara somnade om. han försökte med frukost men inget gick. jag bara somnade om. efter ett tag fick han upp mig, då hade jag sovit i fjorton timmar. flyttade mig till soffan och somnade om. efter ett tag åkte jag hem. vi var "okej" men jag var fortfarande så besviken och dessutom så himla trött och ångest. kom hem och la mig i sängen. låg där hela kvällen.

idag är jag lite piggare. martin ringde förut. ville bara kolla så att jag mådde bättre. nja. och är fortfarande ledsen. 

 

i helgen ska jag vara ledare. med rebecka. hela helgen. det känns faktiskt bra. dessutom kommer jag inte träffa martin på hela helgen. det känns också bra. jättebra till och med.