(din vän pessimisten)

basically kom jag till martin fast jag knappt hade lust. jag är så jävla ambivalent inför honom. jag kan vara svinirriterad på honom, men ändå vara ledsen när jag bestämmer mig för att gå därifrån. jag åkte iallafall till honom. vi lagade mat ganska länge. jag var sur och grinig, men det kändes liksom okej. han mest skrattade åt mig. vi kollade på film och pratade. när jag hade fått i mig lite mat blev det bättre. oooooch så hade vi sex. såklart. JAG KAN JU INTE HÅLLA MIG IFRÅN DET. och det sorgliga är att han vet det. han vet precis vilka knappar han ska trycka på för att få mig att sluta tänka. och hur starkt jag än bestämt mig för att ABSOLUT inte göra något med honom, VET han precis hur han ska göra och tillslut kan jag inte stå emot sen. han sätter ju sig själv i skiten genom att göra så också, för jag vet att han blir mer kär i mig varje gång det är fysisk närhet inblandad. därför har jag iallafall dragit ner jävligt mycket på pussar och kramar och gos. om jag ska vara ärlig är jag knappt intresserad av det alls. känner inte det minsta sug efter det. vill väl mest bara ha sex...

 

ooooch helt plötsligt vart det jättesent och jag orkade inte riktigt åka hem och han tjatade på att jag skulle stanna. dessutom, efter att vi har haft sex är det alltid som att jag släpper garden lite. jag vet inte vad det är, men jag kan störa mig hur mycket som helst på honom innan, sen har vi sex och efter det tappar jag kontrollen. jag tänker inte så mycket innan jag gör, och hux flux ligger man där och kramas och tänker "det kanske inte är så farligt att sova över ändå?".

jag tycker framför allt att det är så jävla dåligt av honom att han på något sätt ändå utnyttjar detta. sen kan man dra det hur många varv som helst och det klart att vi i slutändan isåfall utnyttjar varandra. men jag känner att JAG har haft så jävla dåligt samvete svinlänge över att jag har sex med honom, FAST det var jag som gjorde slut FAST han är kär i mig, men inte jag i honom FAST jag ger honom falska förhoppningar. 

nu känner jag dock något annat. vi har alltid skrattat och sagt att jag har honom runt mitt lillfinger. men det är tvärt om. det är han som har mig runt sitt lillfinger. han VET att jag inte vill ha ett förhållande. han VET att jag bestämt mig för att inte ses så ofta. han VET att jag försöker så mycket jag kan att inte ha sex med honom. det är ju faktiskt aldrig jag som börjar ha sex med honom, det är ju alltid på hans initiativ. och han gör det trots att han vet att det är något jag egentligen inte vill.

(OCH NU MÅSTE JAG BARA TA EN SEKUND OCH SKRIVA ATT DET ÄR INGET MOT MIN VILJA OCH DET ÄR INTE LIKSOM TJATSEX I DEN BEMÄRKELSEN ATT DET ÄR HEMSKT. JAG ÄR ALLTID 100 MED NÄR JAG VÄL GÖR DET)

det är liksom två viljor. den ena vill mer än något annat bara ha sex med honom hela tiden och slappna av i hans sällskap - men då vet jag att jag fastnar. den andra, vettigare viljan, är att vi inte ska ha en sån relation. och det vet han. och det respekterar inte han. och det är jävligt orättvist.

 

och när jag vaknade på morgonen hade jag tagit på mig skyddsdräkten igen. och jag ville inte kramas. och jag ville inte ha sex. och jag förstår verkligen att det är förvirrande för honom, jag GÖR det. men det är ju hans fel. om han bara inte tjatade till sig sex ibland, så hade han sluppit bli förvirrad när jag inte vill någon annan gång. och jag känner IGEN att jag är fast i något sorts skambeläggande för att jag inte vill ha sex med honom och det är så jävla sorgligt, och så jävla dåligt av honom. 

 

och det var väl det bråket handlade om i princip. samma som hundra gånger förr. och så fick jag sitta och förklara mig och ta emot en massa skit för det jag gjorde och det var synd om honom. och jag tog det (som hundra gånger förr). när han sen säger något elakt till mig, går det förbi obemärkt. och han skyller det på "a men du vet ju hur jag är, jag tänker inte innan jag pratar eller innan jag agerar det är sån jag är". jag tänker dock att DET ÄR INTE EN JÄVLA URSÄKT. då får du väl jobba på det som ALLA ANDRA ÖVER TOLV ÅR gör. man kan inte säga vad som helst och sen skylla det på att "man är sån". det är helt vidrigt. 

och när jag då tog illa upp säger han knappt förlåt, försöker inte prata med mig om det utan frågar om jag vill ha en cigarett och när jag tackar nej säger han att han tänker lämna mig ifred. som att det var något jävla hjältedåd att lämna mig ifred. och han tar ju aldrig något jävla ANSVAR för det han gör. jävla pucko. 

 

så jag klädde på mig och så tänkte jag gå. går mot hallen. han tittar lite på mig säger typ "aja.. hejdå då...". 

OCH DÅ HÄNDE DET. jag är verkligen en lugn och sansad person egentligen. jag tror att man lättare vinner konflikter genom att lugnt argumentera för sin sak och det är så jag har blivit uppfostrad. 

men jag blev så JÄVLA ARG på honom. helt plötsligt flimrade för ögonen och jag hade noll kontroll. 

GÅR ALLTSÅ TILLBAKA till honom OCH SKRIKER på honom SKITLÄNGE. jag var väl kanske inte elak, och det var ju så klart inga liksom personangrepp, men det var allt jag känt det senaste men som jag inte fått säga pga "det är syyyynd om honom" "han är deprimeeeeraad" "det var ju du som gjorde sluuut". och jag skrek på honom hur fruktansvärt dålig vän han var mot mig. hur fruktansvärt DÅLIGT han betett sig mot mig det senast. hur EGOISTISK han varit. hur LITE han tänkt på mig. hur han liksom haft mig i sitt liv som en stöttepelare som han lagt all sin skit på, varit elak mot, blivit tröstad av - och inte varit det MINSTA intresserad av mitt liv och av mig. han har velat ha mig FÖR HANS SKULL, inte det minsta för hur jag är som person. inte det senaste iallafall. och tillslut GRÅTER han och jag BARA FORTSÄTTER SKRIKA PÅ HONOM. herregud jag måste varit helt fruktansvärd..

efter ett tag ber han mig gå, lite sådär "men stick då om jag är så jävla dålig", och så går han ut på balkongen och röker.  och jag sätter på mig skorna och sen helt plötsligt känner jag att jaha, jag är inte klar. GÅR TILLBAKA IN, ut på balkongen och FORTSÄTTER SKRIKA. alltså vavavavaaaa? var kom det ifrån, det var helt sjukt. jag har aldrig varit så arg i mitt liv. jag såg knappt något jag ville bara att det skulle göra ont i honom, och sen tydligen på honom för jag SLÅR TILL HONOM. alltså VEM ÄR JAG?!!?! uuuusch. så gör man inteeeeee. 

 

han gråter och jag bara skäller på honom. skriker så jag blir hes om hur KASS han varit mot mig det senaste. 

tillslut orkar jag inte mer och går iväg. ut ur lägenheten, mot hissen och han kommer efter och ber mig stanna. och jag gör det. av någon anledning. jag går in igen. och nu skriker jag inte. nu gråter jag. 

och så berättar jag för honom om det jag hatar honom mest för. när jag var på sicilien i somras och jag mådde så fruktansvärt dåligt. sov nästan hela tiden på grund av alla piller jag proppade i mig, och så fort jag var vaken så grät jag. jag hade alltså åkt samma flygplan som OSCAR. han so förstörde mitt liv. och den jag litade mest på i hela världen, martin, min allra bästa vän just då var på en ÄCKLIG jävla festresa. och han tog inte hand om mig som han borde. jag förväntade mig ingenting och la ingen skuld på honom då. men nu i efterhand ser jag att han svek mig så jvla mycket den veckan. och jag menar inte att han borde haft med sig sin telefon dygnet runt och kollar till mig varje timme. jag menar att han borde ha ringt någon gång kanske. att han borde ha smsat under dagen, frågat hur jag mått. han hade inte behövt lägga mer än 30 minuter om dagen på mig. han hade inte ens behövt göra det helhjärtat. istället fick jag ungefär ett sms om dagen vid ca sex på morgonom där han fylleskrev hur kul han hade det och möjligvis ett litet "jag saknar dig" i slutet. 

 

och jag grät och grät och grät när jag berättade det. och han grät och jag såg på honom att han förstod. tillslut gav vi väl upp. båda två. och jag gick igen. när vi stod i dörren frågade han om han fick en kram. jag sa nej. han sa "jag älskar dig", och jag sa att det gör du inte alls. det har du visat dom senaste månaderna. sluta tänk på mig. glöm bort mig. och så sa han "men jag kanske hör av mig n..." och jag avbröt honom och sa

"jag vill att du aldrig hör av dig till mig igen"

och så gick jag.