(din vän pessimisten)

igår var en så konstig dag. jag hade ju inte sovit så jättemycket. var dessutom lite skakis av alkoholen. inte sådär må-illa-ont-i-huvudet-bakis, men lite ur fokus. åkte till skolan och hade matte vid två. en timmes privatlektion med min lärare eftersom att jag kommer att missa en hel del. fattade inte sådär jättemycket, kände mig rätt frånvarande. lektionen var slut vid tre. vid kvart över fyra träffade jag madde. däremellan hann jag dö.

 

jag åkte till martin. ringde och bad honom komma ut. ville inte gå in. ville inte hamna i samma sits som jag alltid gör. ute är bättre än inne. där kunde jag kanske ha lite kontroll. och i hans port stod vi. när han kom var alla taggar ute. "alltså jag har fan inte tid att bråka med dig". och jag blev så ledsen. för om han på riktigt trodde att jag kommit dit för att bråka, så känner inte han mig det minsta. 

jag sa det som behövdes sägas. jatt jag inte var okej med det som hade hänt dagen innan. hur han hållt på och hört av sig osv fast jag bett honom att inte göra det. hur han gått på karin fast hon verkligen inte hade någonting med oss att göra. jag var arg. det var inte okej det han gjort. jag var inte okej med det han gjort. jag sa åt honom att det var fruktansvärt orättvist mot karin. att han ens trott att hon medvetet skickat glada bilder på mig till honom är så jävla löjlig. och jag sa det till honom. "allt kretsar inte kring dig". för det är verkligen så. jag hade inte ens berättat något för karin om vårt bråk.. och att han hade hört av sig senare på natten för att säga att han hoppades att jag "kommit hem ordentligt", sa jag till honom inte var okej. "jag kan ta hand om mig själv. och jag är verkligen inte ditt problem längre."

och allt är liksom lite dimmigt. vi pratade inte i mer än kanske en halvtimme. jag vet att jag frös. jag rökte en cigarett. han berättade att han antagligen skulle köpa en biljett till england idag. om han bestämde sig för att göra det - har han antagligen åkt innan jag kommer hem från indien. 

jag frågade honom om han hade något han ville säga, något alls. något dåligt jag gjort, eller något bra. jag ville verkligen inte att det skulle finnas något som låg och gnagde när jag väl gick.

jag sa till honom att jag ville att han skulle byta lösenord på facebook. jag vill inte ens vara frestad att gå in där. han hade svårt att förstå först, men jag tror att det sjönk in sen. ville verkligen inte låta som ett psycho-stalker-ex, men kände ändå att det var värt det. för min skull. 

han grät. jag grät. och så fanns det inget mer kvar att säga. inget alls. en lång kram. ett hejdå. och sen gick jag. och jag tittade inte tillbaka en enda gång. 

 

jag tror verkligen att detta var på riktigt. jag tror att han förstår nu. han kommer inte att höra av sig till mig igen. nu är det bara jag som måste hålla mig själv i skinnet. därför är det väl bra om han flyttar. jättebra. men så in i helvete sorgligt. 

 

jag grinade hela vägen in till stan. i regnet och på spårvagnen. och så stod madde där och så grät jag hos henne. min älskade vän. vi hamnade på samma café som vi alltid hamnar på. och där satt vi i sex timmar. 

jag var så trött och hade bara ätit två mackor under dagen. var så otroligt hjärtekrossad och svag. och madde höll mig över ytan. i sex timmar pratade vi, grät och framförallt skrattade. hon räddade mig igår. annars vet jag inte vad jag gjort.

 

idag har jag gråtit nästan hela dagen. har nästan inte fått något alls gjort. imorgon åker vi till stockholm, och tidigt måndag morgon åker vi till indien. det hade inte kunnat komma mer olägligt. just nu vill jag bara vara hemma. gå ut och dricka mig full med mina kompisar. gå i skolan. tänka på annat. jag vill kolla på film i sängen och skratta ännu mer med madde. jag vill ABSOLUT inte åka iväg i två veckor med min familj. 

det är så JÄVLA konstigt, för jag älskar verkligen att resa, men när vi åkte till sicilien grät jag. och när jag åkte till frankrike grät jag. och nu gråter jag igen. jag vill inte gråta mer nu. jag vill kunna njuta. jag fattar inte att det hela tiden är så fruktansvärt dåligt timing. jag mår så otroligt dåligt just nu. konstant ångest och tårarna bara rinner. overklighetskänslor och självskadetankar. det känns helt sjukt att när jag åker kommer jag antagligen inte att träffa martin igen. igår var sista gången. klart att man aldrig ska säga aldrig, men för den här gången. kanske om några år. och jag saknar honom redan. allt känns så himla långt borta. jag är så rädd och jag vet inte vilka känslor som är påriktigt. jag är rädd att det ska bli precis som på sicilien. och då var jag ändå bara borta i en vecka. nu ska jag vara borta TVÅ. FAN. vågar liksom inte säga något till familjen heller. vill inte förstöra ännu en resa för dom. 

 

hjälp. jag känner mig så liten.