(din vän pessimisten)

tåget till stockholm går vid två. då är det liksom försent. jag kommer inte att träffa honom igen. inatt bad jag till högre makter att han skulle göra något drastiskt och komma hit och sova bredvid mig en sista gång. det gjorde han inte. och jag sov ensam. vilket jag kommer att göra från och med nu. han fattas mig. redan nu. jag vet att det går över, men jag vill helst inte att jag ska behöva åka iväg just nu. när jag kommer hem kanske han är borta. och då är han verkligen borta ur mitt liv. då finns det inga chanser att falla tillbaka. han var min bästa vän. och nu finns han inte hos mig längre. 

 

när jag grät hos stora storebror och sa att jag inte ville åka till indien och må dåligt, sa han att "det är väl lika bra att gråta där. då kan du iallafall bli brun under tiden." och det är väl så jag får tänka. det var ju precis så jag tänkte på sicilien. men då visste jag att det skulle ta en vecka, sen skulle jag vara i hans armar igen. nu vet jag att det tar två veckor, och när jag kommer hem är det precis lika tomt som nu. tomt i hjärtat och i sängen bredvid mig och tomt i själen.