804
imorgon så här dags är vi i värmen. nu är vi på ett hostel i stockholm.
det känns bra nu. inte kalasbra, men okej. jag är lugn. och jag gråter inte. det känns verkligen okej att åka. för stunden. jag vet inte hur det blir när jag är där, men jag är så glad att jag inte är totalt hjärtekrossad. jag kan till och med känna att det ska bli lite skönt. sol och värme.
ett tag innan vi åkte hemifrån kände jag att hm. alltså. gråtit hela morgonen och allt känns skitjobbigt. nä, kan inte åka utan att ha pratat med honom. jag ville inte att det skulle sluta som det gjort. jag ville höra hans röst en gång till. och jag ville veta om han bestämt sig för att åka. jag ville att det skulle kännas bra. annars hade jag gråtit hela resan. precis som sicilien.
så jag ringde och vi pratade i typ en timme. känns jättebra. vi kunde liksom mer prata om det på samma nivå och det kändes som att han fattade mer.
hur mycket jag än grät i början och med hur mycket eftertryck han än sa att han verkligen bara ville vara med mig, var det ändå något som var annorlunda. han var rätt arg i början. det märkte jag. och det ska som knivar i hjärtat. men efter ett tag blev det bättre. vi kunde skatta lite. och den här gången fastnade inte skrattet i halsen pga var orolig att han skulle ta det på fel sätt. nu visste jag att han visste. och han visste att jag verkligen bestämt mig.
och vi pratade om hans planer. sånt som lät skitbra. kanske flyttar han, kanske inte. han visste inte. han hade sökt ett jobb här som han verkligen ville ha, på en resturang där köksutbildning ingick. och om han inte fick det blir det london. det låter fint. jag är glad för honom.
det var ett rätt positivt samtal överlag. mot slutet sa han "jag tror verkligen att vi kan vara bra kompisar någon gång i framtiden. jag hoppas att du är best man på mitt bröllop".
och det kändes som att äntligen ÄNTLIGEN förstod han, och accepterade han att det är såhär det kommer bli. och det var så fint att han liksom ändå kunde, med lite glädje i rösten säga att han trodde att vi skulle finnas för varandra igen. senare i livet bara. ingen press och ingen "men jag vill NUUU".
jag älskar verkligen martin. min kärlek till honom har varit något så otroligt stort.
nu kanske det är över för den här gången, men han kommer alltid att finnas i mig. och någon gång är jag best man på hans bröllop.
avtryck;
Trackback
