(din vän pessimisten)

alltså för typ ett dygn sedan skrev jag att jag var så glad att jag hade kunnat vara nära martins hus och inte tänkt så mycket på det. några timmar senare ligger jag i hans säng, som så många gånger förut. 

 

jag och madde gick en långlånglång promenad till en sjö, men badade inte. vi åt jordgubbar och pratade istället ("hjälp miiiig"). gick hem till henne och jimmy och duschade och jag sov en stund eftersom att jag var rätt sliten sen dagen innan. sen åkte vi till lisa och köpte med oss indisk mat. hos lisa satt vi vid köksbordet och åt och tömde en box rosé och pratade länge. sen gjorde vi oss i ordning och lyssnade på "a det var deeeen" och A det var verkligen deeen. det blev väl excet då. såklart. och vi hade jättetrevligt TILLS JAG SER MARTIN, den jäveln. vi smet och sen skrattade vi jättemycket och det var inte så ångestladdat, men det var ändå jobbigt att veta at han var där. att inte kunna slappna av liksom. men vi dansade massor, shottade och hade oss. (det var deen.) sen ringde martin. han ville ses och prata. jag sa helst inte. vi la på. han ringde igen. jag sa okej den gången. lisa hittade jacob och gjorde sin grej. jag och madde dansade tills vi var helt svettiga och sen gick vi. hon hade börjat bråka med jimmy (såklart). det spöregnade och vi gick över heden. plötsligt ser vi martin. madde är arg på jimmy. vi skrattar. ingen kram. vi började gå. kommer fram till ullevi. (nya eller gamla eller gamla nya eller vad fan. den stora). och så klättrar vi in. martin hade gjort det förut. "det är lugnt". och helt plötsligt sitter vi tre (madde min viktigaste person och martin, ja vem fan?) högst uppe på läktaren och tittar ut över ett helt tomt ullevi. det hade slutat regna lite och vi kunde se långt bort. efter ett tag går vi. följer madde till spårvagnen. jag och martin sätter oss på en innegård. jag har en petflaska rosé i väskan (när blev jag fjorton igen?). en cigarett, ett samtal. vi pratade om det mesta. jag vet inte hur många timmar som gick. han har köpt biljett till australien i vinter. han har inte legat med någon efter mig. han älskar sitt syskonbarn sam. han är ledsen ganska ofta. han och victor hade bråkat. han tyckte att det kändes lite konstigt att jag och timmie umgås så mycket som vi gör. osv.

han frågar om jag varit med någon sen honom. jag säger att det inte spelar någon roll. han säger att han faktiskt genuint undrar hur det gått för mig med sexet. att det är av den anledningen. och jag såg i hans ögon att han menade det. jag nämde inga namn och inga åldrar och inte när och inga detaljer. han blev så glad för mig när jag sa att det hade funkat. att jag till och med kommit med en av dom. att det var så stort. och på något sätt känns det som att martin förstår på ett helt annat sätt. maddo i all ära eller vilken kompis som helst egentligen, dom blir glada, men jag tror inte att dom fattar på riktigt. martin gör det. han var med från början. han vet hur otroligt jobbigt jag hade det med sex. han har sett det själv, han har varit med under resan. han vet. och på något sätt kändes det självklart att han skulle få veta. han kramade mig. såg så glad ut i ögonen. "jag är så otroligt glad för din skull". 

där satt vi tills solen gick upp. vinet tog slut. jag var riktigt riktigt full. nästan sorgligt. han såg orolig ut när vi pratade om alkohol. helt plötsligt kysser han mig. "du kommer inte åka hem till dig, du fattar det va?" och så gick vi hem till honom. eller åkte spårvagn. jag minns faktiskt inte. herregud. hemma hos honom träffar vi hans mamma som är uppe och dricker vatten. klockan var säkert sju och jag skämdes så mycket över att återigen vara DEN tjejen. hon som kommer hem full på morgonen, fast vi har gjort slut. 

vi hade sex. somnade. jag minns typ ingenting. jävligt sorgligt. vaknade. hade sex. åt frukost. tittade på mtv. skrattade lite. jag sa som det var. "detta ska inte hända igen". "detta betyder ingenting". "vi kommer inte börja umgås nu". iskallt kanske. elakt kanske. jag vet detta. jag har haft jättemycket ångest över det under dagen. jag kände mig så jävla patetisk när jag (som så många gånger förr) åkte hem i gårdagens kläder och smink och knullrufs. spöregn och solglasögon. skäms. å. jag känner mig så dum. så himla himla dum bara. och så otroligt ensam när jag nu insett att nej, vi har inte jättekul, och nej, jag saknar inte honom som person, och ja, jag stör mig på mycket han gör, och nej, jag vill faktiskt helst inte kyssa honom. det betyder att han finns inte där att rymma till. han finns inte där att bli räddad av. nu är jag ensam.