(din vän pessimisten)

jag var hos joel i lördags och firade honom och karin. hela gänget och tycker om dom så mycket. 

med det var några killar där som är typ bekanta med joel, som jag även träffade på nyår, som jag inte uppskattade så mycket. dom satt och pratade om "sexställningar" (vill inte ens kalla det för det) typ "tvillingen höhöhö, aa man har sex med en tjej bakifrån och så säger man vänta lite och så går man ut utomhus och så kommer ens polare ut från garderoben och fortsätter utan att hon märker att ni bytt, och så ställer man sig i fönstret och vinkar och så blir hon asförvirrad hahahahahah" och jag kände mest att DET ÄR INTE OKEJ DET ÄR INTE OKEJ ATT SKÄMTA OM DET ÄR VÅLDTÄKT OCH INTE EN "SEXSTÄLLNING"/EN KUL GREJ. 

och joel sa ifrån fast det där är ju inte lugnt. och dom garvade hahaha a alla gillar ju olika (lite typ fan vad mesig du är joel) och jag kläcker ur mig typ "a vissa gillar ju våldtäkt och andra inte" och gick därifrån och sen bara fick jag så dålig feeling och visst att jag kanske var extra känslig pga vad som hade hänt på natten, men allt gjorde bara så ont FÖR DET ÄR INTE KUL DET ÄR INGET ATT SKÄMTA OM. jag blir så ÄCKLAD av den där mansgrisigsa kulturen. jag blir så otroligt äcklad av hur män beter sig.

jag FIXAR inte att behöva vara rädd var jag än är (för det är jag. och det blir värre och värre), jag fixar inte att det har gått tre år och snart fyra månader sen oscar och FORTFARANDE är jag så jävla sjuk av det. jag fixar inte att våldtäkt anses som en grej att skoja om. jag fixar inte att någon tar sig friheter och slår mig i ansiktet flera gånger under sex och att jag inte vågar/orkar säga ifrån - och jag fixar inte att jag inte förrän i EFTERHAND insåg att det verkligen inte var lugnt. jag fixar inte att jag har en så skev och oförutsägbar inställning till sex att det liksom är förstört för mig och att jag inte vet om det någonsin kommer att bli bra.

 

så jag bröt ihop. det var inte så krisigt mer bara genuint ledsen och sorgsen. inte arg och inte angstig. bara ledsen så jävla jävla ledsen förtvivlad och trött. joel frågade om jag ville gå ut och röka och så satt vi där och han sa att han visste vad som hade hänt under natten, och det kändes liksom inte heller lugnt. karin var den enda jag berättat något för och hon liksom tar sig friheter att berätta för någon annan för att hon uppenbarligen inte ansåg att det var en stor grej. och visst att det var joel och det är lugnt, jag hade eventuellt berättat för honom ändå, men det kändes verkligen inte ok. och så skulle joel gå in, men lämnade sina cigaretter och tittade på mig och sa ta så många du vill. och när jag satt ensam på gården och kedjerökte, kändes det så sorgligt. det är inte första gången. om inte annat så den där gången i mexico när devan drog ett våldtäktsskämt och jag sen rökte upp ett helt paket cigaretter på gården. inte för att jag ville, utan för att jag behövde, behövde komma till den sista med tur. och så grät jag. lite. bara tårar och så jävla sårad och ledsen. så jävla besviken på alla. på världen på alla män på mina vänner på allt. jag är så glad att jag inte var full, hade väl druckit typ tre glas vin, men inte mer än så. hade jag gjort det vet jag inte var kvällen hade slutat. och så såg karin mig i fönstret. kom ut. prata med mig. och jag känner mig så obekväm. och jag grinar och hon kramar och joel kommer och jag tänker fuck it att karin är så otroligt konflikträdd, jag måste iallafall stå upp för NÅGOT. och jag säger som jag känner till henne och hon säger förlåt och det är bra. så kommer max, sitter. lyssnar. jag gråter och allt jag kan känna och tänka och säga är snälla snälla snälla säg till folk, bryt mönstren, det är INTE KUL, och det spelar ingen roll att just jag var där idag, det är inte så att dom borde hållit käften för min skull, det är bara ALDRIG OK, det är inte kul någonsin, det är inte ok någonsin, för det håller våldäktskulturen vid liv. så jag predikar om samhällssystem blandat med jag kommer aldrig bli frisk. filip kommer. johanna och kristoffer kommer. jag slutar gråta. karin håller mig i handen. joel ger mig en till cigarett. jag ber alla att ta ansvar. (wow låter ju som livets största party pooper, men fan HELLRE DET, det GÅR INTE att vara så rädd för att förstöra stämningen och verka "oskön, att en inte säger protesterar. det GÅR INTE längre.)

 

karin mumlar du är bra. och sen hallå, jag försöker säga att jag älskar dig. vilket är SÅ STORT. det har hänt kanske två gånger innan. inte för att jag tror att hon inte gör det, men hon bara säger det inte. aldrig. till någon. jag är VÄLDIGT selektiv med mina jag älskar dig, men när jag väl känner det säger jag det gärna. karin är inte sån. alls. och det kändes fint. max gick in och hämtade min väska och mina skor. vi alla tänkte fuck killarna där inne. joel gick in och pratade med dom. inte för min skull. jag såg det i hans ögon. det här var något han ville göra ändå. han hade också tagit illa upp. han sa att de borde tänka sig för. att det inte var okej med såna skämt. och han sa att de hade skämts något fruktansvärt. att dom hade sagt att dom fattat att jag hade tagit illa upp, och joel hade sagt att det var skitsamma om någon tog illa upp eller inte. det var bara inte okej. någonsin. för det handlar inte om att anpassa skämten efter dom som är där, det handlar om att inte skämta om sånt. alls. någonsin. punkt. 

 

max följde mig hem. dom andra skulle ut. jag sa ju nej tack så klart. det hade kunnat gå SÅ illa. så jag och max tog en bag in box och gick en promenad på kyrkogården och sen runt en bit och sen hem till mig. pratade om det. det är extra fint att höra viktiga ord och funderingar från såna som man inte hör det från så ofta. precis som karins "jag älskar dig" kändes det så bra att höra max säga att han var så jävla ledsen för min skull och att han var så äcklad av världen. för vi brukar inte prata om sånt så ofta. inte på ett så personligt plan. gärna politik osv, men inte så. vi kom hem till mig och han sa att han kunde stanna ett tag. vi la oss i min säng och tittade på ett avsnitt av girls (som vi börjat se om tillsammans under alla bakfyllor). under avsnittet sa han "alltså, igår när jag sov hos siri efter att vi hade legat frågade jag mig själv vad fan gör jag här när jag skulle kunna vara hos dig."

max kramade mig och klappade mig på håret hela tiden. jag var lugn. jag hade slutat gråta för länge sen. jag var nog mest bara besviken. istället slutade kvällen med att max grät. jag tror att det var en av dom finaste stunderna jag varit med om. han kramade mig så hårt och sa "jag älskar dig jättejättemycket. jag är så otroligt ledsen för dig." jag och max har ju verkligen ALDRIG sagt jag älskar dig. jag kände att han verkligen menade det. alltet. han brydde sig så mycket. 

han gick sen. han skulle ut. jag är bara så glad att han pausade sin utekväll för att ta en promenad med mig och sen gå hem med mig och krama mig i sängen en stund. 

 

på söndagen var jag och jobbade och sen låg jag i solen resten av dagen.