(din vän pessimisten)

idag jobbade jag till fyra, och var visningsvärd efter det. skönt. gustaf är så snäll. under dagen hade jag pratat med timmie om att ses. jag fick en snap av honom igår där han skrev att han saknade mig och jag blev så.glad. jag behövde verkligen lite kärlek. vi bestämde att vi skulle ses efter åtta, för han skulle göra något tills dess. jag var så glad över att slippa vara ensam. jag var inte så glad idag, och igår var jag definitivt inte det. det blev att visningen tog längre tid än planerat (det var en lägenhet med världens finaste utsikt). gustaf körde hem mig sen (som sagt. så.snäll)

när jag kommer hem börjar ångesten komma så smått. jag lagar mat. kollar klockan. snart åtta. han hör av sig. det gör han inte. så jag hör av mig. och svaret:

(NEJ DET KÄNNS INTE OKEJ.)

det känns SKIT att det aldrig är någon som frågar. att det aldrig är någon som tar hand om mig. att det måste gå så långt att jag gråter på en fest för att någon skämtat om våldtäkt för att någon ska ta hand om mig. jag vet att jag är bra på att ta på mig en mask, men ibland måste en fråga ändå. det känns SKIT att timmie visste att jag mådde dåligt, men att jag inte kände mig tillräckligt bekväm med att typ ta det över sms eller verkligen be om hjälp, och prioriterar en annan vän. jag vet ju självklart inte på vilken nivå det är för den där vännen, men bara för att jag inte sa hur illa det var till honom (för det vågar jag inte) väljer han den andra. 

på samma sätt som när karin smsade i söndags och frågade "hur mår du nu?" och jag svarar typ "inte så bra, men överlever, själv?" och hon inte frågar en gång till, inte anstränger sig mer, inte ens å vad tråkigt att även idag blev piss för dig. istället asså omg är så bakis hahaha lol wild night haha ;);) shit vet ej om jag ska skratta eller gråta haha skakar så bakis lol ;) och jag känner mest. jaha. det var det. det känns SKIT att jag är den som tar hand om. (typ när tova gjorde slut med timmie och han smsade och sa att han mådde dåligt och jag åkte in till stan och mötte honom sent på kvällen TROTS att jag hade jobbat hela dagen TROTS att jag skulle upp svintidigt på en viktig mattelektion dagen efter TROTS att vi hade gäster TROTS att mamma och pappa blev sura. det var liksom en självklarhet. och det var först när vi sågs som han berättade för mig vad som hade hänt. innan hade han bara sagt att han var ledsen. direkt släpper jag allt jag har för händerna och träffar honom, OAVSETT hur illa det är. är han ledsen finns jag där. är någon ledsen finns jag där. även om det betyder att jag ställer till det för mig själv) jag ska inte vara självisk. jag vet det. jag känner mig så vidrig som ens tänker så här. 

 

jag kan ju säga att direkt när jag fick timmies första sms om att han inte kunde ses, gick jag och spydde upp middagen. utan att blinka. jag är inte värd middag, ingen tycker om mig, jag är dålig.