(din vän pessimisten)

en kan låtsas hur mycket som helst, men det är såna här nätter som gör att jag förstår hur sjuk jag är. solen går upp utanför köksfönstret och jag tittar på samma avsnitt av samma serie som för fyra år sedan. det finns ingen gräns på hur många gånger jag kan upprepa samma historier, samma misstag.

jag känner mig så ensam. alla har någon och jag har samson. 

jag är full. som majoriteten av all fritid jag har. patetiskt kanske. det känns som att ingen ser. när andra har perioder av för mycket destruktivitet, ser folk. för mycket av något vad som helst. jag behöver att någon tar ansvar. jag kan inte lösa det här ensam. jag behöver att någon frågar. och sen följer upp. jag dricker minst tre gånger i veckan. spyr upp den middag jag äter - om jag äter. sover dåligt. skrattar för högt, gråter för sällan. 

jag vet inte vad det är som krävs för att någon ska se vad som händer. det är väl det som är problemet med att vara en person som "kan själv". till slut tror folk på en när en säger att en mår bra. till slut har en lurat alla, och sig själv. jag har lurat mig själv, tills jag sitter på nätterna och morgnarna. ensam i soluppgång eller mörker. det är då det känns på riktigt. annars fyller jag ut dagarna med annat. meningslösa saker. ingenting. jobb. vänner. alkohol. ännu mer jobb. 

nu är det nästan helt ljust ute. äter mat jag inte borde. mat jag kommer att ångra. 

jag va hos lisa ikväll. med madde. jag träffade maddo efter jobbet. åt yoghurtglass, köpte vin, tröstshoppade. vi åkte hit. hade det så bra som bara vi kan ha det. åkte till lisa. drack vin. och som vanligt pratade vi om dom. om lisas kompisar och killproblem. om maddes killproblem och familj. det är sällan någon frågar om mig, och jag kan inte med att ta den platsen. jag tror inte att dom tänker på det. jag tror att det är så naturligt. och när dom väl frågar säger jag oftast att jag inte vill. 

jag vill inte mer. jag gick därifrån när det blev för sorgliga samtalsämnen. röke på altanen istället. ensam. alltid bättre ensam. 

"äh. jag klarar mig bäst själv ändå"

det gör jag inte alls. det är livets största lögn. jag klarar mig inte över huvud taget.

 

hjälp mig.