871
det finns inga gränser på hur mycket jag förändrats dom senaste åren. imorgon är det precis fem år sedan jag började min första blogg. där kallade jag mig ida. det gjorde jag under många år. i många sammanhang.
JUNI 2009
jag skulle så gärna vilja bli frisk. eller nej, inte frisk. jag vill att jag inte skullle ha blivit sjuk från början. om jag hade sluppit börja skära mig och alla ätstörningar och skit, då kanske, kanske jag hade varit som alla andra. jag slog upp ordet normal och fick fram det här:
en organism eller mekanism som inte är avvikande, rörande någon, flera eller alla egenskaper.
en organism eller mekanism som inte är avvikande, rörande någon, flera eller alla egenskaper.
ibland vill jag dö.
dom orden. jag måste nästan skriva dom så att dom inte syns. jag skäms. det är en självisk handling att ta livet av sig.
dom orden. jag måste nästan skriva dom så att dom inte syns. jag skäms. det är en självisk handling att ta livet av sig.
JUNI 2010
hade bal idag.
jag var inte full. tack och lov.
kom sent. rufsigt hår. det ligger ju ändå aldrig som jag vill.. sminkat ansikte, sminkad arm.
vi åt. jag spydde.
alla dansade. alla rökte.
kvällen slutade med en av killarna i klassen som jag står närmast, känt längst, känt i 7 hela år.
vi hamnade på toaletten. mina bröst i hans händer, hans tunga i min mun, mina armar runt hans hals, hans kuk i min mun. såklart.
så typiskt mig. var väl det enda sättet att skada mig på.
JUNI 2011
(brevet från rebecka; kärlek är en brev skickat tusen gånger)
jag försökte förklara för dig när du ringde att det gör för ont att kämpa.
om jag vet att jag kämpar för något jag aldrig kommer få tillbaka.
det gör ont i mig när jag tänker på oss, och jag kan verkligen förstå att det gör ont i dig då.
jag gjorde så extremt fel, det finns inga ord i världen som kan få det jag gjorde rätt,
eller ens förståligt antar jag.
jag trodde att jag gjorde rätt när jag gav dig luft och tid att tänka.
genom att du ringde mig så antog jag att det var fel.
innan jag kände dig levde jag i min egna bubbla, min egna lyckliga perfekta bubbla.
du lärde mig om livet helt enkelt.
jag var en sån människa jag idag hatar.
du fick mig att öppna ögonen, och förstå att jag inte är som alla andra.
utan att alla människor verkligen är olika, alla människor har egna brister.
egna problem.
du visade mig hur världen egentligen såg ut.
du visade mig dina brister din sår och dina sprickor.
du lärde mig hur man älskar sprickorna hos varandra. hur kärleken för människor är så överflödig.
så kärleken fyller sprickorna. så kärleken räcker för alla brister.
i början blev jag rädd för dina ärr, jag visste inte vad jag skulle ta vägen.
nu älskar jag dom, som en del av dig.
som en del av något jag aldrig kommer att klara mig utan, på riktigt.
detta är ett brev till dig ida.
där jag säger att jag vill kämpa för oss.
för all den kärleken jag har för dig täcker alla dina sprickor.
alla dina brister.
så för mig är du den perfekta människan.
den perfekta vännen.
den perfekta idan.
jag hoppas bara att du kanske inte idag, men om kanske några månader eller veckor eller år.
kan tycka samma sak om mig.
att kärleken som du har för mig
fyller alla mina brister,
åker ner i mina sprickor och håligheter och gör mig hel.
förlåt ida.
det jag gjort mot dig är oförlåtligt.
det jag ber dig om är något omänskligt.
jag älskar dig.
JUNI 2012
även om jag får min mens så har jag fortfarande magkatarr, bröstbensinflammation som antagligen inte kommer ge sig på ett antal månader, ångest, sex kurser att plugga in och ingen att hålla i handen.
jävla skitliv.
JUNI 2013
jaha. detta händer. imorgon tar jag studenten. klänningen är för stor för min 44kiloskropp och benen är superbleka och fulla av blåmärken. jag vet inte vad jag känner. glad antagligen. jag tror det.
avtryck;
Trackback
