(din vän pessimisten)

på något sätt känns det som att livet ordnar sig. lite iallafall. och bara för att jag skriver det här kommer jag definitivt få äta upp det när något skiter sig om en vecka.

 

jag vet inte vad det är. jag har svårt att sätta fingret på det. men det är något. en känsla. något som gör det lite lite enklare att ta sig upp på morgonen. jag kan le åt fin musik. jag läser böcker igen. jag dagdrömmer på ett sätt jag inte gjort på flera år. spelar upp lyckliga scenarier snarare är självmordsplaner. det är ljust ute också. när jag vaknade imorse vid halv åtta var det i princip ljust ute. och det klart jag hade kunnat, precis som tidigare år, sett sommaren som något destruktivt. stanna ute hela natten och supa under dagarna. springa längs spårvagnsspår och glömma bort att äta på flera dagar. hångla i buskar och skrika på främlingar. men jag såg det inte så. inte direkt iallafall. även små framsteg är framsteg. framförallt för mig. jag tar (iallafall lite) ansvar för det skolarbete jag tagit på mig att göra, och hör och häpna, jag tycker att det mesta är ganska kul. det är inte sådär dödligt motigt längre. jag får inte ångest och tryck över bröstet när jag sätter mig ner för att göra det. jag går på lektionerna och om jag inte kommer mailar jag och frågar vad jag missat. 

 

jag uppskattar mina vänner så otroligt mycket. madeleine som är min absolut bästa vän och som jag vet att jag kommer att ha livet ut vad som händer. och skulle det skita sig med allt annat, vet jag iallafall att hon är min stora kärlek. jag tänker på mina fina gamla klasskompisar. på johanna, på karin tillochmed, på kristoffer och asta. på att jag har en självklar plats hos dom och för att det faller sig naturligt att kalla dom för "gänget".

jag är så glad för alla efterblivna utekvällar vi haft. alla dumheter vi gjort och allt som tillhör.

 

 

jag vet att jag kanske egentligen dricker lite för mycket (iallafall lite för destruktivt) i perioder. men jag har roligt under tiden. jag är så glad för alla dagsfyllor jag haft med madeleine och alla kisspauser med karin. jag är så glad för alla nattpommesfrites och för skolfester. och alla middagar med dansgruppen som slutat i extremfylla.

det är jag också så glad för. min dansgrupp. även om jag inte dansat på över ett år nu är jag så tacksam för alla timmarna på balettakademien. för alla blåsor och all svett. för alla skratt och alla tårar. för min helt fantastiska danslärare som funnits i ur och skur. för gångerna vi varit hemma hos henne och myst. för alla smygrökta cigaretter på baksidan med raggsockar över dansskorna. när vi åkte till london tillsammans och dansade på pineapple. alla gånger vi satt in extraträningar på artisten, och alla föreställningar på pustervik. 

 

och så är jag så otroligt tacksam för mitt jobb. det är så himla kul, och så otroligt lagom för mig just nu. och att jag dessutom har det på mitt cv när jag ska söka annat kommer nog att vara en extem bonus med tanke på att jag inte har några betyg att visa upp. 

jag tänker mycket på cisv och på vad det har varit för mig. en fast punkt i ett stormigt liv. jag har utvecklats något otroligt genom alla läger och planeringsmöten. alla efterblivna bilresor och snöbollskrig, uppeldade filtar och korvar, alla kramar och tårar, alla timmar man inte ens pratat. 

 

och så martin. såklart. jag KAN inte skriva det här utan att nämna honom. men jag vill ändå lägga fokus på att det är först nu jag tar upp honom. han är inte längre mitt prio ett. det är en sorglig känsla, men egentligen mer vemodig än deppig. jag känner inte att jag oroar mig sönder för honom längre. jag känner att jag släppt taget. jag känner mig inte det minsta kär i honom. jag vet däremot att det kommer att svida när han går vidare, men jag vet också att det går över. hjärtat lagar sig själv. och även om det blir bräckligare varje gång faller i bitar, blir det starkare varje gång någonting är riktigt bra. jag är så glad att jag har fått lov att ha martin så länge som jag hade ändå. på något sätt känns det som att jag växt upp tillsammans med honom. han har varit med om så många första händelser. jag är inte ens i närheten av samma person som jag var innan vi träffades. jag är så tacksam för att han genom allt stannade kvar och gjorde den här resan med mig. han är en av dom där personerna som alltid alltid alltid finns kvar i hjärtat. även om jag inte har någon lust att träffa honom för tillfället. 

 

idag på spårvagnen satt en tjej och läste något på sin telefon, och helt plötsligt sprack hon upp i ett leende, precis som att någon skrivit något fint och roligt. och redan där var min morgon gjord. att höra någon prata om sitt småsyskon med kärlek i rösten, eller höra någon prata om vad dom vill göra med sitt liv värderar jag så otroligt högt. ju mer man tänker på det, desto oftare märker man det. 

 

jag blir varm och bubblig inombords när jag tänker på att det bara kommer att bli varmare och ljusare nu. våren går alltid hysteriskt fort, och jag kommer knappt hinna blinka innan det är sommar. det vet jag. och jag ser inte på hösten som något deppigt, som något mörkt eller sorgligt. jag ser det som ett äventyr. jag längtar. jag vill börja mitt liv nu. jag vill göra saker, uppleva saker. jag vill möta människor som kan komma att bli en viktig del av mig. jag vill skratta och känna att jag faktiskt gör något som betyder något för någon. jag vill göra det tillsammans med rebecka. och jag håller tummarna lika mycket som jag nu lärt mig att det är upp till mig. det är bara att se till att det blir så. jag ser fram emot att ha kommit längre än halvvägs med gymnasiet.