(din vän pessimisten)

precis som jag tänkte. verkar något för bra för att vara sant är det antagligen det också. har totalt brutit ihop. det har kommit smygande under ett par dagar. psyket har gjort revolt. jag har ingen koll på känslorna. och idag kom tårarna. 

 

vad tänkte jag egentligen? att det skulle lösa sig för mig? någonsin? jag kommer att fastna här. jag vet det. jag känner det. det kommer aldrig bli något av mig. jag komme föralltid vara den där tjejen som skulle kunna lyckas, bara inte just nu. och det där just nuet kommer att sitta i för livet. jag kommer aldrig att lyckas med något. jag kommer aldirg kunna ha ett ordentligt och givande jobb. jag kommer aldirg bli klar med gymnasiet, ännu mindre plugga vidare. jag kommer aldrig att någonsin hitta någon som vill vara med mig på riktigt, och om jag gör det kommer jag att skrämma bort personen ändå. jag kommer aldrig att få familj eller lägenhet eller någonting att vara stolt över. jag är ful och fet och vidrig. tråkig och jobbig. dålig. så fruktansvärt dålig. äcklig och ful. fy fan. 

 

och precis som alltid annars när jag går sönder går jag tillbaka till det förbjudna beroendet. det är bara det att den här gången har jag två att välja på. rakbladen eller martin. skada kroppen eller psyket. vad förtjänar jag. båda ger kortsiktig lösning, bara det att den ena kommer att fortsätta göra ont medan den andra läker. vad väljer jag? vilket sorgligt jävla beroende ska jag ta upp den här gången? VARFÖR ÄR JAG SÅ JÄVLA SVAG? äckliga dåliga jävla vidiga fula feta vider kan du DÖ. 

 

jag hatar mig själv.