817
jag föll för frestelsen och ringde martin igår. vad som är sorgligt med det hela är egentligen inte att jag gjorde det, utan hur fruktansvärt otillfredsställande det var. det är inte samma sak längre. jag tror att det är en del i varför jag plötsligt brutit ihop. jag har insett att martin inte finns längre. det är det här jag velat hela tiden, men det har ändå kommit som en chock. martin är ur mitt liv. jag kan ringa honom och träffa honom, men jag få inte samma känsla. det ger mig ingenting. jag har ingen egentlig lust, och när vi väl hörs är det något helt annat, från mitt håll. och det är det som är så sorgligt. nu är jag ensam igen. på riktigt. jag kan inte ens gå tillbaka till martin längre, för jag är inte intresserad. det är en så jävla komplex känsla. så många motstridiga delar av det hela. jag är så ambivalent inför honom. min spontana tanke är att jag vill ha honom här, att jag ska ringa honom när jag mår dåligt - men det är bara en gammal vana. det går liksom på autopilot. jag vill inte geentligen. jag får inte ut något av det.
när jag ringde honom igår var den känslan så tydlig. han kunde inte hjälpa mig, jag hade inget att säga till honom. vi är inte VI längre. och det är skönt. men så fruktansvärt sorgligt.
det är så mycket tydligare nu. inget ont i magen när jag tänker på honom. hans tandborste är borta. lakan han aldrig sovit i. inga av hans kläder blandade med mina bland den rena tvätten. nya vanor. nytt. nytt. ensamt. till och med tankarna är annorlunda. jag tänker inte direkt detta måste jag säga till martin eller detta vill jag göra tillsammans med martin. det händer såklart, men det är inte samma sak.
jag föreställer mig inte honom bredvid mig i sängen när jag inte kan sova längre. jag vet inte ens om jag hade sovit gott bredvid honom nu, det hade nog varit för ovant. bara den tanken är så sjuk. jag hade inte sovit gott bredvid personen jag delat säng med under två år.
det är liksom skillnad på saknaden. jag saknar inte honom längre. jag saknar snarare att sakna honom.
avtryck;
Trackback
