(din vän pessimisten)

jag vet inte vad som har hänt. plötsligt känns det som att ingenting någonsin kommer att bli bättre (precis som 2011). för hur mycket mitt humör än pendlar, är detta illa. senaste veckorna har varit jobbiga, men nu har det blivit illa. förr måndagen var det tre år sen, och självklart förstördes hela veckan. redan där blev jag svag. skolkade extra mycket, gjorde ingenting, sov dåligt, hade ångest. jag vet att det kanske inte var så bra att jag gick ut i fredags, jag menar det är ju ganska tydligt när man ser på hur det gick. men jag kan inte hålla mig ifrån det. även om jag innerst inne vet att det inte kommer att sluta bra. när jag träffade madde på lördagen var båda bakisdeppiga, kemisk ångest(+vanlig) osv. och såklart triggade vi igång varandra. vi satt och och pratade och ältade och allt kändes bara värre och värre, och det är så himla farligt. iallafall med oss två. för det har inte gått över än. på söndagen vaknade jag med ångest. det var har inte hänt på länge, men de senaste veckorna har det hänt allt oftare. hade jobb, så jag tog mig upp ändå (jobbet kommer jag aldrig skolka från). det var lite bättre efter jobbet. faktiskt. jag hade uträttat något, det var soligt. tyvärr jobbade jag (som rätt ofta) jättenära där martin bor (det är en jävla fart på bostadsmarknaden i östra göteborg). och det senaste har jag verkligen inte tänkt så mycket på honom. ångesten har kommit från andra håll. jag har verkligen känt mig ÖVER honom. helt egentligen, inte haft några jobbiga känslor det minsta för att han ska flytta. okej, vi har setts och pratat lite det senaste, men det har framförallt varit fyllegrejer, och jag har ofta känt att jag inte är sådär jätteintresserad av honom som person under gångerna vi träffats. att det liksom inte riktigt klickat, att en del av kemin är borta. vi har varit mer som kompisar, men som inte har sådär jättekul (däremot väldigt bra sex). vi har setts korta stunder, inga heldagar, möjligtvis sovit tillsammans. det har funkat. och när jag gått därifrån har det kännt bra i magen. 

 

så blev det inte den här gången. jag kom dit vid två. åkte vid halv tio. för första gången på länge kändes det kul att vara med honom. vi skrattade, hade massor att prata om. blev att jag stannade och åt med honom. sen hamnade vi i sängen (det var ju inte så oväntat). inga kyssar fortfarande, inte ens på halsen. hade väldigt bra sex (tyvärr utan kondom, aja baja)

sen grät jag. det fanns en anledning. för efter att vi var klara fick jag en obehagskänsla. jag ville inte vara naken. kände mig för ful. och om jag inte kan vara naken framför martin, vem fan kan jag vara det för då? för det blir värre med det också. jag känner mig fulare och fulare, vidrigare. 

och det märks på mig. jag ser ett samband mellan att jag inte längre har en pojkvän som säger att jag är fin varje dag, som visar att han vill vara med mig, och att jag (precis som 2011) låter vem som helst göra vad som helst på mig. jag är en bekräftelsehora. jag vet det. och det är så sorgligt och så patetiskt och så hemskt. 

och helt plötsligt kom tårarna (som för en gångs skull inte var på grund av martin) och sen grät jag lättnadstårar för att jag är så glad att jag har fått honom och för att jag äntligen är över honom. och sen grät jag ledsentårar för att jag är så jävla vilsen i livet. 

och martin hörde precis när det gick över från lättnadstårar till ledsentårar. jag har liksom ingen vän jag gråter med, inte på samma sätt som med martin. så igår passade jag på. jag satt i hans kvä och det lev mascara på hela hans tröja. och han sa en så himla fin sak. att det var längesen han kände sig så mycket som en kompis till mig, bara kompis. 

sen åkte vi. han till stan för att gå ut, jag hem. "för jag har engelska imorgon". det gick ju bra med det. när jag vaknade imorse ville jag dö. kunde inte ta mig upp. försökte verkligen. tog en dusch, sen gick det inte mer. och nu sitter jag här. i sängen och lektionen började för en halvtimme sen (precis som 2011). 

 

martin flyttar på fredag, och nu är jag ensam igen. helt ensam. livrädd och vilsen.