(din vän pessimisten)

på valborg åkte jag till maddo efter jobbet och tittade på mean girls och drack vin och åt thaimat med henne och vigge och alina. när dom andra gick satt jag och madde kvar och pratade länge länge länge. min fina vän. 

på första maj gick jag med F!-tåget och lyssnade på gudrun efter det. träffade på sebastian så det blev att jag gick med honom istället. efter det åkte jag hem och sen gick ag till slottskogen med karin och joel. vi var lite bakissega (fast inte karin som har vit månad) och fnissiga/bittra/drack cola/åt bulle. plötsligt hände det som inte fick hända (det skrev jag ju). martin gick förbi. alltså.. jag visste ju att han var hemma. var dock mest sur på honom för att han var sur på mig för att jag inte släppte allt jag hade för händerna och träffade honom direkt och dessutom inte hade pratat med honom tillräckligt ofta när han var borta = jag var grinig på honom som sagt. men helt plötsligt går han förbi. MED EN DEJT. min första instinkt var att gömma mig. så det gjorde jag. andra instikten var att gå fram och smälla honom på käften och skrika åt honom att han skulle "stay out of the west side" och att han fan fick hålla sig i dom östra statsdelarna för detta är mina hoods, och sen skaka hand med henne och presentera mig som martins EEEEXXXXX. det gjorde jag inte. tack och lov. efter en stund gick ångesten lite över dock. och det var det som var så fint kan jag se nu i efterhand. det var inte så farligt. det gjorde ont i magen, det var lite svårare att andas, men det var inte så farligt som jag trott. sen fick vi för oss att det antagligen var hanna, hans ex, och då var det helt plötligt ganska komiskt och inte alls särskilt AJ. istället blev det rätt kul. jag joel och karin behövde lite drama och det slutade med att joel smög omkring i buskarna och spionerade på dom med mig och karin i telefon. sjukt barnsligt och lite creepy, i know, men vi skrattade SÅ mycket. det var värt det. precis när jag bestämt mig för att gå bort och hälsa (för det är ju ärligt det enda rimliga att göra, jag menar hur omogen får en vara?) reste dom sig upp och gick. rätt skönt med tanke på hur bakisinstabil jag var. det hade verkligen kunnat gå åt helvete. när jag kom hem ringde jag honom. (fast jag väntade någon timme eller två så att han skulle ha hunnit säga hejdå till sin dejt.) vi pratade ett tag. jag sa att jag sett honom. frågade ärligt vem hon var. han sa att det var en som han jobbat med. att det inte var något. jag sa att det spelade ingen roll för mig. att jag avr glad för honom om det var så. och jag menade det faktiskt nästan helt och hållet. till slut bestämde vi att vi skulle ses någon gång veckan efter. under helgen var jag hemma och pluggade. jag hade min första vita helg på sjukt länge. träffade lisa och madde och tog en fika på lördagskvällen. annars pluggade jag nästan hela tiden. träffade stina på nya biblioteket och satt där från öppning till stängning. på väg hem träffade jag danielle. det var så hiiiiimla längesen. herregud vad kul vi hade. hela vägen från vasastan till järntorget var bara ett enda stort gapskratt. 

på måndagen jobbade jag, och på tisdagen hade jag slutprov i matten. var hos tandläkaren. var jättetrött. jag fick MVG i slutbetyg i matten. i matte c. det är ju faktiskt helt sjukt. jobbade onsdag. träffade timmie efter jobbet. åt ute. pratade. skrattade. 

när jag vaknade på torsdagen gick det bara inte. det var fyskisk omöjligt för mig att ta mig iväg. jag tog mig upp. duchade. försökte äta något. sminkade om mig säkert fyra gånger, för varje gång började jag gråta. det blev att jag ringde mamma i panik. grät och grät och grät. hur skulle det bli? jag hade jobbat där i typ en vecka och detta hände REDAN. det slutade med att jag ringde min chef och nu har jag MIGRÄN tydligen. 

det är så jävla hemskt men en kan ju inte ringa chefen och säga att en vaknade på morgonen och ville dö. det går inte. att jag däremot vaknade på morgonen och hade så ont i huvudet att jag spydde, det är en annan femma. så ja. nu för tiden har jag migrän helt enkelt. sorgligt.