(din vän pessimisten)

och precis efter att jag hade skrivit det är inlägget bröt jag ihop. det är något visst med våren. sorgen och lyckan går hand i hand, det skiljer så lite. och eftersom att jag var full och ledsen kunde jag inte hålla det inom mig, utan ringde martin. min klippa i alla stormar. klockan var kanske halv fem och jag satt på min säng, som så många gånger förut, full och med himlen som ljusnade utanför fönstret. och det var just det med ljuset. jag tänkte på hur det var förra året vid den här tiden. det är ett år och tre dagar sedan jag och martin blev tillsammans. han var en så stor del av min vardag då. och igår kände jag min ensammare än någonsin när jag kom hem till en tom säng. det hade varit så självklart att han skulle legat där och sovit, väntat på mig. 

"hej"

"hej"

"väckte jag dig?"

"ja, men det gör inget."

"jag tänkte bara säga att det är nästan ljust ute. klockan är halv fem och det är inte kolsvart, kolla"

"jag ser det. var det bara det?"

och där började jag gråta. jag grät tills jag hade mascara över hela kroppen. martin tröstade. lyssnade på när jag pratade i osammanhängande meningar om våren, ensamheten, datum och rastlösheten och på alla mina förlåt för att jag ringer. jag sa att det enda jag ville var att han skulle vara här och klia mig på ryggen tills jag somnade. och igår var det min högsta önskan. jag ville inte sova ensam, jag ville inte sova utan honom. jag ville att han skulle vara varm och trygg och klia mig på ryggen och att jag kunde få vara precis så liten och rädd som jag kände mig. tillslut sa han till mig att gå och tvätta bort sminket och borsta tänderna. jag gjorde det medan han var kvar i telefonen inne på mitt rum. sen la jag mig i sängen, telefonen tryckt mot örat och så sa han att jag skulle försöka somna. tillslut gick det längre mellan snyften och jag hörde inte när han la på. jag fick somna med honom nära fast så långt bort. 

när jag vaknade i morse hade jag fått ett sms av honom klockan halv sex.