(din vän pessimisten)

igår hände det. han kom för nära. eller inte tillräckligt nära. för första gången fick han se den där sidan av mig. den som han vet finns, men som jag försökt tränga bort när han är nära. för att jag vill vara bra för honom. jag vill göra honom glad och vara glad. men också för att jag är så in i helvete trött på att vara en sån där borderlinebrud. alltså, varje sak jag säger har jag sagt hundra gånger tidigare till hundra andra personer. det är nästan värre nu med perspektiv och insikt. det är inte ens så att jag stör mig på det i efterhand, utan under tiden jag säger sakerna hatar jag mig själv till tusen. jag kan inte stoppa mig själv. jag måste få sagt allt det där som förstör förgör. känslostormar. "jag är inte tillräckligt bra för dig" "lämna mig inte" "vill du att jag ska gå?" "jag kan inte släppa in dig" "du är för viktig" "det är inte hälsosamt för mig att vara så beroende" "du måste förstå att dom senaste fem gångerna jag släppt in någon på riktigt, sådär nära, har det slutat i katastrof, och allt dom relationerna har gemensamt är mig""du måste förstå att allt jag rör vid går sönder" "jag känner mig för trygg med dig" "jag vet inte var jag har dig". 

allt det där. hundra gånger. 

 

det började med att jag fick en känsla (fuck känslor??) av att jag aldrig någonsin kommer att räcka till. jag kommer aldrig vara bra nog för honom. stängde av lite. log mest och var tyst. när han frågade vad det var sa jag att det inte var något. eller att det var något, men att jag inte ville prata om det. men att det var lugnt. när vi gick och la oss fick han ångest. (för såklart kan jag inte umgås med en endaste hel person. alla måste vara lite trasiga på ett eller annat sätt. men det kanske har en så enkel förklaring som att såna människor passar mig bättre. dom är ärligare, och ser mer.) jag har ju vetat att han har ångest, men jag har aldrig varit med om det. någon gång på telefon när han ringde mig i panik för kanske två år sedan. men nu låg han alldeles nära. vi hade lagt oss så att vi inte rörde varandra. vi som alltid brukar ligga så nära det går. och så plötsligt kände jag på mig vad som hände. rullade över till hans sida, in nära höll om klappade på andades med. och sen gick det över. och "förlåt" (vi är så lika) och hur han sen fick fram frågan "har du tröttnat på mig?". 

och jag "men allvarligt martin. var håller vi på med, vad sysslar vi med?"

sen kom hela långa samtalet. och det slutade med att han sa "men kan inte jag få ta det beslutet själv?" och "vad hade hänt om du tog det beslutet åt mig?". och svaret. så självklart. "det hade varit lite som att självmordsbomba. det hade vari läskigt som fan och allt hade gjort ont, men det hade iallafall varit jag som tryckt på knappen, det hade iallafall varit mitt beslut."

och hur har, nästan lite arg "men jag har lagt så mycket energi på att släppa in dig. jag har sagt till dig så många gånger att det det är så viktigt för mig, att om du väl är inne får du inte lämna mig. jag fixar inte det. har jag inte varit tillräckligt tydlig med det?" och jag viskar "jo."

 

och det är ju patetiskt att jag går runt och tänker att han kommer lämna mig så att jag får ångest, vilket i sin tur gör att han tror att jag ska lämna honom så att han får ångest. 

så varför kan jag inte bara lita på att han ska stanna? 

för att ingen annan har gjort det. för att kali är mitt skyddshelgon. för att det genuint är så att allt jag rör vid faller i bitar. jag har ingen kontroll över något, hur gärna jag än vill tro det. 

 

och så insåg jag att jag var DEN tjejen igen. i panik. ler och säger "äh, du ska upp och jobba tidigt imorgon. vi pratar om det här någon annan dag". och han somnar. lägger sig inte nära. vill antagligen inte störa. min enda tanke är att jag måste vänta tills han sover djupare. då går jag. 

jag och carina min psykolog pratade om detta bara förra veckan. hon var imponerad över att jag FORTFARANDE INTE har stuckit när det blivit jobbigt. åkt hem och skickat ett sms med "äh, men vi skiter i det här." för det är så mycket enklare att lämna själv och tidigt. än att bli lämnad när personen redan i allra högsta grad är så viktig. 

 

så jag låg bredvid honom. ingen kroppskontakt. tomt i kroppen, fullt i hjärnan. det var som att två sidor av mig hade krig. å ena sidan är det enklast, bekvämast och mest bekant att smyga ut mitt i natten. lämna honom sovades, slippa ta ansvar, slippa. å andra sidan VILL JAG INTE vara en sån jävla borderlinebrud längre. jag vill inte. hur läskigt och nytt och obehagligt det än är, så vill jag inte vara sjuk längre. och jag vill inte vara sjuk med honom. jag vill inte vara DEN tjejen med honom. och det är nytt. tidigare har den delen vart så mycket mindre, men nu var dom lika stora och brottades för allt dom var värda i huvudet. och till slut bestämde jag mig. jag testar. jag testar att vara frisk. att ta ansvar. om detta också går sönder, då vet jag ju på riktigt att det inte är någon idé, men isåfall får jag ge det en ärlig chans först. 

så jag vände mig om. rullade igen över till hans sida. gosade in mig i hans hals. hans armar runt mig lite halvt i sömnen. och jag somnade där jag brukar somna. längst in närmast. nära hjärtat. 

 

när alarmet ringde imorse kändes det precis sådär som det gjorde för flera år sedan. omöjligt. med världens största 5 tons-tyngd liggandes över kroppen. och jag la mig när honom. kunde inte hindra tårarna när han ställde sig upp för att gå till jobbet. kunde inte släppa hans hand. och hur han blev senare och senare och jag sa åt honom att gå för att hinna och han satt kvar. torkade tår efter tår och sa att det "gjorde för ont i hjärtat". tillslut gick han. jag grät ett tag till. jag kan inte ens sätta fingret på vad det var. det kändes bara så jävla sorgligt alltihop. och nu har jag förstört det. nu är jag ändå DEN tjejen. nu är det för sent. nu kommer han att inse att jag är sjuk påriktigt och han kommer inte palla och det var nog det jag sörjde imorse. han kommer aldrig att se på mig på samma sätt igen. det smärtar mig. det gör så ont. fysiskt ont alltså. 

så gick han. efter en stund. jag lyckades somna om. innan jag gick sprutade jag hans parfym på handlederna och kramade hans pappa länge. han frågade om jag var okej, som om han fattat. jag sa ja ändå. vad skulle jag göra? 

 

nu är jag hemma. har druckit ett glas vin. lyssnat på musik på för hög volym och petat i mig lite mat. (och så har jag luktat mig på handlederna hundra gånger.)